Frigörelsen från VSB-paktens tvångströja
Juha-Matti Ritvanen konstaterar i sin bok om de omvälvande åren 1989–1992 att Finland under ledning av president Koivisto eftersträvade en behärskad och måttfull förändring, med beredskap för att den internationella utvecklingen kunde vända i en oväntad r
FACKLITTERATUR
Juha-Matti Ritvanen: Mureneva kulmakivi, Suomi, Neuvostoliiton hajoaminen ja YYA-sopimuksen loppuvaiheet 1989–1992 Siltala 2021, 350 s.
Forskningen om Finlands utrikespolitiska agerande och frigörelse från VSB-tröjan då kalla kriget upphörde är i full gång. Efter 25 år har Utrikesministeriets hemligstämplade dokument blivit tillgängliga liksom också president Mauno Koivistos privata arkiv. Den första helhetstäckande, högintressanta doktorsavhandlingen, Juha-Matti Ritvanens Mureneva kulmakivi har publicerats av Siltala. Den söndervittrande hörnstenen är alltså VSB-fördraget.
Boken inleds med en beskrivning av Koivistos utrikespolitik år 1988 som stod för kontinuitet i ett läge då Sovjet redan omvärderade sina relationer med Västtyskland. VSB-paktens Tysklandsformulering föråldrades. Då president Michail Gorbatjov besökte Finland hösten 1989 ville Finland inte spekulera i Europas brytningsskede utan försiktighetens apostlar betonade både fredsfördraget från 1947 och VSB-fördraget som hörnstenar i östrelationerna. Däremot ville man ha ett entydigt erkännande av neutraliteten, vilket Gorbatjov levererade.
Momentum
Försvarsmakten ville köpa materiel i Tyskland vilket aktualiserade behovet att frigöra sig från de militära restriktionerna i 1947 års fredsfördrag. Olika tillvägagångssätt övervägdes inom UM-projektet Operation Pax våren 1990 – den juridiska normalproceduren att vända sig till fördragets alla signatärstater ansågs osäker.
Efter att Gorbatjov lovat Helmut Kohl att det förenade Tyskland kan ansluta sig till Nato uppstod ett momentum för Finland. Tysklands suveränitet återställdes utan nytt fredsfördrag. UM rekommenderade att Finland unilateralt meddelar att det militära kapitlet blivit föråldrat. Enbart Sovjet och Storbritannien skulle förhandsinformeras.
Koivisto blev närmast chockad av en så vågad rekommendation men stannade ändå för den, för att undvika att råka in i förhandlingar om läget i Europa efter Tysklands återförening.
Utan att meddela UM lät Koivisto sin kanslichef Jaakko Kalela i hemlighet via KGB-residenten i Helsingfors informera Sovjets ledning. Klartecken gavs via presidentadministrationen men Utrikesministeriet i Moskva (MID) hade senare invändningar.
Ordväxling
Fnurror på tråden blev det mellan Finland och Storbritannien då Sovjets vice utrikesminister Julij Kvitsinskij hann informera om sina invändningar innan Finland hunnit lägga fram sin sak för britterna. UM som inte kände till att presidenten låtit information gå via KGB förstod inte britternas kritik av tillvägagångssättet, vilket ledde till en häftig ordväxling mellan PAX-arkitekten René Nyberg och britternas Graham Hand. ”You sold us down the river in 1947” utbrast Nyberg. Det färgstarka uttrycket härstammar från den amerikanska slavhandeln vid Mississippifloden.
Kanske utan att informera Gorbatjov visade Kvitsinskij fortsatt missnöje då avdelningschef Jaakko Blomberg senare under hösten 1990 hade konsultationer i Moskva. Blomberg drog slutsatsen att MID var irriterat över att ha förlorat en metod att hålla kontroll på den finska försvarsmaktens nivå.
Plågsamt kring Baltikum
De baltiska ländernas frigörelse från Sovjet blev en plågsam process för president Koivisto, som pressades från flera håll – den inhemska opinionen, Sovjets ledare, de baltiska frihetskämparna och de andra nordiska länderna. Likasinnade hittade han bland ledarna i de större västliga länderna, vilka inte ville försvåra Gorbatjovs ställning.
Redan i januari 1989 fick Koivisto ta emot Moskvas förhoppning att han skulle använda sin auktoritet för att neutralisera negativa fenomen i de baltiska länderna. Han försökte, inte minst i sin intention att stöda Gorbatjov.
Ledstjärna för Baltikum-politiken var Finlands egna säkerhetspolitiska intressen. Den utrikespolitiska ledningen befarade att de baltiska ledarna provocerar Sovjet till allt hårdare åtgärder, särskilt som Gorbatjov blivit tvungen att ge efter åt de konservativa kommunisterna. Intressant är Koivistos samtal med Ingvar Carlsson om hur de båda sökt att påverka de baltiska ledarna till mera måttfullhet.
Kuppförsöket
Bekymren för Gorbatjovs allt svagare ställning besannades genom Janajev-juntans kuppförsök i augusti 1991. Regeringen kritiserade kuppförsöket med måttfullt språk men beredde sig samtidigt för alternativa utfall. Vissa av Kekkonen-erans auktoriteter ansåg kritiken olämplig. Jag kan tillägga att regeringspartiet SFP gav ett uttalande som i klartext stödde KSSE-enliga mänskliga rättigheter och demokrati i Ryssland.
Koivisto tog emot kuppmakarnas brev men diskuterade också med den ryska presidenten Boris Jeltsins representant, akademiker Georgy Arbatov, som råkade befinna sig i Helsingfors. Statsminister Esko Aho var skeptisk till att kuppen skulle lyckas efter att ha fått information av vår militära underrättelsechef.
Ambassadör Heikki Talvitie i Moskva bedömde att Jeltsin är den enda effektiva motkraften till kuppmakarna. I Helsingfors hoppades man också efter kuppen att Gorbatjov skulle återkomma för att hindra unionens kaotiska sönderfall. Så gick det inte, makten i Moskva förflyttades till Ryssland och Jeltsins Ryssland erkände snabbt de baltiska ländernas självständighet.
Aktivitet i kulisserna
Ritvanen beskriver vad som hände bakom kulisserna då regeringen tack vare samspelet mellan statsministern och presidentens kanslichef Jaakko Kalela i rätt tid meddelade att den vill återupprätta de diplomatiska relationerna med de baltiska länderna. Utrikesminister Paavo Väyrynen motsatte sig och presidenten tvekade först. Sovjets erkännande saknades. Talvitie hade understrukit att regeringen genom att agera genast hade en gyllene chans att skapa goda relationer till både de baltiska länderna och Ryssland, dit den avgörande makten hade flyttat.
Lite före kuppförsöket aktualiserade UM behovet att ersätta VSBpakten med ett nytt avtalsarrangemang. Enligt Jaakko Blombergs promemoria riskerade Finland bli det sista landet med ett avtal uppgjort under kalla kriget. Efter att Sverige börjat eftersträva EU-medlemskap riskerade Finland hamna i EU:s bakvatten med VSB-fördraget som black om foten.
Förnyelseförhandlingarna inleddes dock med det sovjetiska Utrikesministeriets gamla ringrävar efter att Koivisto igen utan att informera andra initierat frågan via KGBresidenten. Finland ville stå utanför maktuppgörelsen mellan Sovjet och Ryssland. Bland annat Anatolij Sobtjak i S:t Petersburg rekommenderade att Finland skulle vänta med att erkänna Ryssland tills man fått kontroll på kärnvapnens öde.
Uppnådda målsättningar
Finland uppnådde i förhandlingarna sina säkerhetspolitiska målsättningar, efter bra samverkan mellan UM:s Jaakko Blomberg och Kari Möttölä samt Försvarsministeriets kanslichef Aimo Pajunen. Det visade sig att Moskvas viktigaste prioritet blivit tryggandet av existerande gränser, delvis som en följd av de finska Karelenaktivisternas aktivitet.
Avtalet om goda grannförhållanden undertecknades, efter att Sovjet fallit samman, av Ryssland den 20.1.1992. Finlands linjeförändring slutfördes några veckor senare då Koivisto meddelade att Finland har skäl att söka EU-medlemskap för att säkra sig alternativ.
Ritvanen sammanfattar: under ledning av president Koivisto eftersträvade Finland en behärskad och måttfull förändring, med beredskap för att den internationella utvecklingen kunde vända i en oväntad riktning.
Boken rekommenderas för alla som önskar sig genuin insyn i hur utrikespolitik leds och utformas inom diplomatin. Ritvanen har omsorgsfullt utnyttjat originalkällor och därtill kunnat stöda sig på Finlands Akademis intervjuprojekt med centrala aktörer.