Respektera ryggraden i föreningen

Paragraferna på höstmötet klubbas igenom i rask takt. Så kommer det som får största delen av den församlade skaran att unisont sucka. Hen ber om ordet och alla vet vad som kommer. Ordförande kliar sig i huvudet och försöker komma på en strategi för hur vi snabbt kan gå vidare. Men nej, hen fortsätter. Du vet vem jag menar i din förening?

Under studietiden i Åbo lärde jag mig mycket om föreningsliv och livet i allmänhet via ämnesföreningarna. Särskilt lärorikt var det att det fanns några ”evighetsstuderande” som var aktiva inom ämnesföreningen och att de ofta hade rollen som respekterade ”äjmare”, ett begrepp som jag inte hört sedan dess och som låter ganska negativt. Det står för ”äldre jåmande medlem”. Jåma på ren finlandssvenska betyder gnälla eller tjata, ofta mer långvarigt.

Denna person känns igen på att alla inom föreningen snabbt lär känna, eller åtminstone känner till, personen i fråga. Ofta har personen mycket informell makt som härstammar ur ett långt engagemang. Och denna makt används ofta förnuftigt, men ibland på ett sätt som kan upplevas störande.

Äjmaren inom min ämnesförening fanns alltid med på alla evenemang, möten och fester. Hen påpekade hur det gjorts förra gången, berättade anekdoter från tidigare tillställningar och lyfte fram olika saker. Ibland kändes det underhållande, ibland jobbigt, tråkigt eller bara som jåmande.

Också i scoutsammanhang, både inom den lokala scoutkåren och på förbundsnivå, har jag upplevt äldre ledare som varit med sedan urminnes tider och som gång på gång lyft upp frågor kring stadgar, värdegrund, varför saker görs på ett visst sätt och hur viktigt det är att tänka efter varför vi gör, inte bara att göra.

För personer som är ivriga och mest fokuserade på att göra känns detta ofta som onödigt och tråkigt, som onödigt jåmande. Men på sistone har jag märkt att min respekt för dessa personer växer. Tänk att någon orkar bry sig och är så förankrad och engagerad i föreningen och föreningens syfte och värdegrund att det känns så viktigt att det är värt att lyfta upp vissa frågor, även om man kanske upplevs som tjatig och gnällig. Samtidigt som saker lyfts fram påminns alla om dem, alla får lära sig olika begrepp och sätt att göra saker och allmänt lära sig om föreningen. Jag tänker också på betydelsen av tidsperspektiv. Någon som varit med länge har insikter och perspektiv som saknas hos nyare medlemmar, eller anställda för den delen.

Jag tänker nämligen att det är bristen på kontinuitet som kan göra det lättare att något spårar ur i en förening. Att någon principiellt viktig fråga faller i glömska, att ingen orkar bry sig om de konstiga och ålderdomliga formuleringarna i syftet, eller vikten av att följa överenskommelserna i ekonomistadgan och också kontinuerligt uppdatera den. Så jag uppmanar dig att sträva efter att inte bara bli en riktig äjmare, utan en klok sådan. Som lyfter fram och påpekar, men inte strävar bakåt. För vi behöver dessa personer i våra föreningar.

"Jag uppmanar dig att sträva efter att inte bara bli en riktig äjmare, utan en klok sådan."

SAMHÄLLE Det verkar finnas sådana som har en tendens att ”skuldbelägga” lantbruket för klimatutsläpp, trots att lantbrukets del är litet i förhållande till industri och annat. De gröna förespråkar veganmat i skolor och gillar tydligen inte animaliska proteiner, trots att människan fysiologiskt är anpassad till att äta kött. Genom att tillåta cannabis verkar man förbise att allt knark inte bara är hälsovådligt, utan också en samhällsfara ur ett flertal synvinklar.

Maten i vårt land är så billig att medborgare och bespisningar har råd att kasta bort enorma mängder årligen. Hur skulle det vara att låta livsmedlen få kosta vad de de facto kostar att producera – på prov under en månad, ett halvt år eller ett helt år – för att medborgarna ska få respekt för livsmedlen, maten och böndernas arbete, som i hög grad är beroende av rådande väderförhållanden?

Vi ska inte heller glömma att en stor del av u-länderna fortfarande är kvar i ”trade trap” med endast en eller ett fåtal exportprodukter, oftast oförädlade lantbruksprodukter, odlingar som är mycket känsliga för såväl fluktuationer i väder som i (världs)marknadspris. I Afganistan borde livsmedel kunna odlas åt det egna folket, framom opium till fördärv för människor i andra länder. Om talibanerna nu vill höras i FN har världssamfundet en ypperlig möjlighet att ställa krav på odling av mat till folket, jämställdhet och mänskliga rättigheter, dessa är numera inte självklara någonstans.

Lantbruksstöd är byråkratiska och konstgjorda EU-instrument för att skaffa förmånlig mat åt konsumenterna av vilka många kanhända inte har något hum om de reella produktionskostnaderna och kanske beskärmas över stöden som ”delas ut”. Dessa går i Finland främst till spannmålsodlare i sydväst, ofta med stora arealer bördig jord och därtill också det gynnsammaste klimatet i vårt land.

Urbana (stor)stadsbor verkar inte riktigt känna till förutsättningarna för en livskraftig landsbygd eller bondens arbete. Det kan finnas mycket ideologi men samtidigt stora luckor när det gäller vardagen för dem som odlar och håller djur. Förr var kor, svin, höns och hästar ”husdjur” medan bönder i dag tvingas hålla produktionsdjur i tillräckligt stora agribusinessformat för att det över huvud taget ska finnas någon lönsamhet att leva på.

Förmånliga livsmedel kan ge pengar över för att köpa ännu mer invecklad elektronik, datateknik och allehanda kinesiska produkter i ett fortsatt slit-och-släng-samhälle, trots alla vackra tal om hållbar utveckling. Som uppvuxen på ohomogeniserad och opastöriserad mjölk, direkt från ladugården och efter att grädden skummats av, kan jag konstatera att samhället fjärmats från det som tidigare varit gångbart och att vi går mot en alltmer konstgjord värld.

ANN-SOFI WÄRNÅ Karis