Kramande svenska män under finlandssvensk lupp
“Jag är ett lejon, det finns någonting så härligt med ett lejon som bara vandrar helt obrytt på savannen, avslappnat men ändå redo”. Så börjar finlandssvenska Elin von Wrights dokumentär Manskvällen på Sveriges radio. Spännande tänker jag, en finländsk djupdykning i de svenska mansrollerna.
Premissen är fyra sköna snubbar som träffas i en lägenhet i en förort till Stockholm för att diskutera sina livsval och sökande efter att hitta sig själv. Männen samlas i vardagsrummet och ger varandra långa kramar. De mediterar, gör ”beröringsövningar” och har gruppsamtal. Ganska snart går samtalen in på könsroller, den disruptiva feminismen, den kanadensiska populärpsykologen Jordan Peterson och fallerade relationer.
En av killarna berättar att när äktenskapet ramlade i bitar tog han modet till sig och anmälde sig till en sexkurs med namnet Sex är en motorväg till Gud. "Jag åkte dit med målet att möta en kvinna (lång paus) men i stället mötte jag mig”. En annan av de kärlekstörstande männen provade att åka på sexfestival på en campingplats på Öland, men hamnade ganska snart i ett manstält där han låtsasbrottades och kramades med främmande män. Det tände en gnista i hans inre och sedan dess har han åkt på otaliga workshoppar och kurser i tantrisk bdsm, yoga, svetthydda och ickevåldskommunikation.
Det är svårt att urskilja de mjuka välformulerade mansrösterna från varandra. Man får en känsla av att de söker och söker, plockar upp skärvorna av sina jag och försöker sätta ihop dem till en ny människa, men denna gång en fulländad man. Vägen dit går genom disciplin och självbehärskning. Det är betecknande att varje gång de söker sig mot en ny partner (eller kvinna som de benämns i dokumentären) hamnar de hos sig själva eller i kvinnofria rum. Detsamma gäller jakten på sex och kärlek som i stället blir till längtan efter en asexuell bekräftelse från andra män.
Eller som när en av männen redogör för sin morgonrutin. Han vaknar halvfem och tillbringar en timme med självaffirmation och meditation. Sedan tar han en lång dusch där han ägnar sig åt ”rengöring, kalldusch, och beröring av mig själv, både kroppen och kön” för att öka sin "livfullhet”.
De kvinnor som söks är naturälskande, feminina, som inte bryr sig om pengar utan hellre vill ta hand som sig själva och ”fylla hemmet med skönhet”. Det ska finnas en ”polaritet mellan man och kvinna”, eftersom alla vet att universum är uppbyggt av plus och minus.
Inte ens när männen faktiskt har sex blir det särskilt sexigt. Lars, som hittade kärleken i ett tantrakollektiv, berättar hur han varje kväll har ett möte med sin kvinna där hon berättar om sin dag. Sedan älskar de med varandra. ”Jag tar lite kokosolja på min kuk och tar lite kokosolja på hennes fitta. Och sedan kommer jag in i henne slak. Det finns inget vilt penetrerande som i filmerna. Jag njuter bara av sötman från hennes andedräkt."
Någonstans där mellan flosklerna och kokosoljan börjar jag misstänka att det hela är ett stort skämt. Elin von Wright har gjort en Spinal tap för 2020-talet men i stället för att parodiera ett misslyckat hårdrocksband driver hon med mjuka svenska män i sin mockumentary. Manskvällen är helt enkelt vår tids Torsk på Tallinn, det är samma ensamma män som är vilsna i sig själva och sin samtid. Det märkliga är att även om självbilden och mansrollen är uppdaterade från 1990-talet så är synen på kvinnan precis likadan.
Dokumentären har väckt viss uppmärksamhet. Kulturjournalisten Kalle Lind skriver i Expressen att han ser en manlighet i kris, men vill skrika åt killarna att släppa snömoset och sluta ägna så mycket tid åt sig själva, eller som han säger, "det enda förspel en karl behöver är en vinnare på Jägersro och två stora starka!”
Jag kan hålla med om Kalle Linds tolkning att man knappast löser den moderna mansrollens problem genom att "gå upp i svinottan för att ställa sig i duschen och pilla på sig själv”. Jag kan dessutom bara gissa att för en finländare bjuder dokumentären på lika stora delar gapskratt som att plågsamt skaka på huvudet och muttra voj voj.
Men jag tror samtidigt att vi läser männen fel. Jag tror att självupptagenheten inte har så mycket med könsroller att göra utan är mer en tidsanda. Samma fokus på sig själv och sitt eget mående har jag mött hos kvinnor, säg så där runt 30 plus. De går på samma sexabilitykurser, drömmer om självförverkligande och är ytterst kluvna i tankarna om att binda sig till en partner. Inte sällan drömmer de precis som männen, om att ha en man som försörjer dem, medan de fyller hemmet med skönhet. Vem kan säga att någondera har fel, om nu de möts i sina tantriska partnerskapsvisioner?
Och om man som kvinna måste välja mellan en inbunden halvalkoholiserad latent aggressiv ickekommunicerande man eller en ständigt pladdrande om sig själv dito inrullad i sockervadd av floskler så kanske det ändå blir det senare.
❞ Elin von Wright har gjort en Spinal tap för 2020-talet men i stället för att parodiera ett misslyckat hårdrocksband driver hon med mjuka svenska män i sin mockumentary.