En ynnest att vistas i Leea Klemolas kufiska värld
Svordomar, övertramp och spring mellan scenens två utedass. Ändå är diskussionen om konstnärligt skapande som förs i Leea Klemolas nya pjäs värt besväret.
TEATER
Minä, askartelija
Text: Leea Klemola och RosaMaria Perä. Regi: Leea Klemola. Scenografi: Annukka Pykäläinen. Ljus: Max Wikström. Kostym: Mirkka Nyrhinen. Ljud: Eero Nieminen. På scenen: Elina Knihtilä, Pirjo Lonka, Miko Kivinen, Lotta Kaihua, Eero Ritala och Jonnakaisa Rista. Premiär på Q-teatern 23.9.
Två medelålders kvinnor svär, rullar runt och brottas ömsom med varandra, ömsom med en trädgårdsstol i plast.
Den ena förpestar luften med en tjock stinkande rullcigarett som hon påstår bara innehåller salvia, den andra har ett färskt glansigt sår i pannan och minns knappt sitt efternamn. Publiken skrattar och nog är det omöjligt att inte smittas av de garvade skådespelarna Elina Knihtiläs och Pirjo Lonkas stora komiska talang.
Det känns också oväntat och ja, nästan uppfriskande att konfronteras med powertanterna Hanas och Anus bakdelar, grymtningar och obegripliga fyllesnack. En typ av komedi som man är mer van att se manliga skådespelare ägna sig åt.
Men personerna kring dem är inte roade. De har anmält sig till en pysselkurs och vill få tydliga och handfasta instruktioner, konstruktiv feedback, bli hörda och sedda av sina kursledare, inte bevittna dessa svinerier. Finn din inre pysslare – ungefär så lyder de flummiga ledord som deltagarna slutligen får nöja sig med när de ska ut på materialjakt – en uppmaning som också kan tjäna som denna föreställnings nyckelfras.
Forna tiders genier
Regissören och dramatikern Leea Klemola är en riktig scenkonst-auteur med omisskännliga världar. Till dem hör svordomarna, grotesken och buskisen – åtminstone två utedass finns på Qteaterns scen! Ändå förs ett intellektuellt och konstnärligt samtal i Klemolas och Rosa-Maria Peräs text som är värt mödan av över tre timmar svordomar och dassspring.
Den märkliga pysselkursen som pjäsen Minä, askartelija (”Jag, en pysslare”) kretsar kring kunde tolkas som Leea Klemolas egna formativa upplevelser av att fostras in i teatervärlden. Det skulle åtminstone förklara varför Kekkonen och Arja Saijonmaa är den ena kursledarens, Hanas, husgudar.
Överlag lockas man till att läsa Knihitiläs och Lonkas gubbtanter som forna tiders uppburna manliga genier, som en kommentar till den patriarkala struktur och kultur som genomsyrat teaterfältet och -utbildningen, och som fortsätter att väcka debatt än i dag. Med sitt franka och opedagogiska sätt att ge respons dödar både Elina Knihtiläs Hana och Pirjo Lonkas Anu de yngre kursdeltagarnas försök att göra något ”eget” liksom deras skaparglädje.
Minä, askartelija är en riktig konstnärspjäs, och det kryllar av ”verk-i-verket”. Eero Ritala spelar sig själv, en framgångsrik Helsingforsskådespelare som ska sätta upp Amadeus på Kuopio stadsteater, medan Lotta Kaihuas Markku och Miko Kivinens Antero är i färd med att repetera en barnpjäs av Eduard Uspenskij. Höjdpunkten på denna lek infaller när Markku får rollen som antagonisten i Amadeus, Salieri, de mediokra konstnärernas urfader, och Lotta Kaihua briljerar med en klockren parodi på överspel och gammelteater.
Unik eller kopia
Precis alla i gruppen lider av en konstnärlig kris. Lotta Kaihuas underbara raggarpojke Markku kan inte längre använda sina händer och tvingas gömma dem i byxfickorna när han uppträder. Hanas protegé, sångerskan Alex (Jonnakaisa Risto) kämpar med att imitera Arja Saijonmaa och göra sin läromästare stolt. Roligast är ändå Pirjo Lonkas pysseldrottning Anu som jagas av det finska designmärket Aarikka på grund av den distinkta likheten mellan kloten hon säljer i sin boutique och deras kända träpärlssmycken.
Pysslandet blir här en bild för konstnärligt skapande och mitt i komiken förs en angelägen diskussion om skapandets våndor, om skådespeleriets mimetiska sidor och varje konstnärs strävan efter att vara unik och inte låna eller plagiera.
Jag irriteras av det som kanske kan tolkas som Leea Klemolas behov av att provocera – att Knihtiläs karaktär tycks ”heila ” med armen och Lonka i sin fylledans och -sång tycks referera till en ökänd sameparodi ur det finska tv-sketch-arkivet. Det slår över på fel sätt och ger intryck av genuin – i stället för ironisk – mossighet.
Men annars är det ändå en mycket speciell, rentav unik upplevelse Leea Klemola än en gång bjuder på. Hennes personer är karikerade men ändå rika och runda och utrustade med detaljer som känns mitt i prick – ta bara Anus stora pysselkasse som hon ständigt släpar på och till sin förtvivlan tappar bort. Det känns helt enkelt som en ynnest att få vistas i Klemolas säregna universum.
ISABELLA ROTHBERG
Det är jobbigt att skriva. Det kan vara ett helsike att få texten att lossna. Att få ner den första raden kan vara något av ett kierkegaardskt språng ut i osäkerheten, rentav ångesten över att kanske misslyckas. Det där språnget som får en att förlora fotfästet för en stund.
Som modersmålslärare har jag jobbat med unga och deras skrivande i över tjugofem år. Jag har sett våndan i klass när knogarna vitnar och blicken flackar runt på de övriga klasskamraterna. Alla andra verkar djupt försjunkna i sina egna texter. Skrivkrampen drabbar allt från självkritiska överpresterare till den som upplever att det där med skrivandet är inget för mig.
Alla strular med samma
För tillfället jobbar jag med omkring 350 lärare runtom i Svenskfinland, lärare i alla ämnen och i årskurserna förskola till nia. De vittnar om samma våndor kring skrivandet. Hur får vi den överkritiska att slappna av och tro på sin förmåga? Hur får vi den skrivovana att åtminstone sätta sig ner, fånga koncentrationen, låta fingrarna börja löpa? Och så har vi utmaningen med de unga som gärna skriver, länge och mycket, men de orkar sällan läsa igenom och bearbeta sin text.
Ändå skriver vi mer än någonsin. Många säger att de "talade" med den och den, när de i själva verket skriver. Kanske de snappar eller tiktokar, chattar på Whatsapp. Men de skriver. Rätt ofta i kombination med foto eller film. Att själva skrivhandlingen är få förunnad, ett slags upphöjd, intellektuell akt likt författarens försjunkna verksamhet hör till det förgångna. Vardagsskrivandet pågår hela tiden och överallt.
Skrivandet i skolan
Däremot närmar sig skrivandet i skolan författarens mer koncentrerade arbete, där den bärande tanken som håller över tid och rum ska ner på skärmen eller papperet. Och det är där smärtan ligger. Många av oss är ovana vid den sortens skrivande, det som ska kunna läsas och förstås på en plats inte nära mig och också i en tid bortom den här stunden.
Den sortens skrivande måste vi våga i skolan. Det kräver mer aktivitetsmuskler av lärarna än att säga "läs texten och diskutera". Det här skrivandet kräver tid. Och det skrivandet kräver att den unga vågar spänna bågen och tro på förmågan.
"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv." lyder citatet av Søren Kierkegaard (1813–55). Ingen slump att orden tillhör existentialismens grundare. När jag eller du eller eleven i klassen tagit språnget, då är vi där. Det är ju så roligt att skriva.