Snabba slutsatser

"Om sociala medier fylls av hetlevrade, aggressiva eller förminskande kommentarer utan att någon reagerar sker det en invadering av ett offentligt rum med negativa följder."

Dagen såg ut så här: tidig start, pendla mellan hem, centrum, Hagalund, centrum, Brunakärr, Drumsö och hem. Möten, fixa akuta saker på jobbet, sedan hjälp till närstående som bor i vitt skilda delar av stan, ösregn, stram tidtabell. Jag beslöt att ta bilen, fast jag sedan många år främst använder kollektivtrafik. En tyst bön att den skulle starta, för det gör den inte alltid efter en paus, den börjar bli lite gammal och trött, precis som jag. Men den startade snällt och dagen var räddad. Klockan 21 var det dags att återvända hem, via en matbutik.

Just då jag lastade in ryggsäcken och kassar i bilen kom ett par gående förbi. ”Man kan inte avstå från sin bil, minsann”, sade kvinnan halvhögt och blängde på mig. Mannen sade ingenting, och det gjorde jag inte heller. Jag stod flat i ösregnet och kände en lust att förklara mig. Att jag verkligen inte använder bilen dagligen, och att … Sedan blev jag sur. Vad vet ni om mitt liv? Vad skulle ni ha gjort om ni varit i mina blöta skor? Och min bil är inget att avstå ifrån, ingen skulle vilja ha den fast hen skulle få den gratis.

Sedan skiftade mitt perspektiv. Hur många gånger har jag själv varit den som dragit snabba slutsatser och tänkt en dömande tanke om en människa vars liv och verklighet jag inte vet någonting alls om? Ganska ofta, dessvärre. Det kan gälla avsaknad av munskydd eller användandet av smarttelefoner, eller annat som irriterar mig i offentliga rum. Skillnaden är den att jag bara tänker, men inte säger, och det handlar då kanske om olika temperament, eller eventuellt om förmåga till självreglering.

Händelsen besvärade mig. Typiskt för mig att inte få ett ljud ur mig då jag råkar ut för något oväntat. Och å andra sidan vet jag inte om det lönar sig att försvara sig, sannolikt inte. På sätt och vis hade hon ju rätt – vi måste alla vara beredda att offra någonting med tanke på en hållbar framtid. Ändå tänker jag att varken att tiga eller försvara sig funkar i det långa loppet. Det rätta sättet hade kanske varit att öppna en diskussion: ”Berätta mera om hur du tänker, när du ser mig och min bil.”

Efter den förra kolumnen där jag argumenterade för att det är ok med frivillig vaccinering, men att det också är ok med coronapass, eftersom ingen har rätt äventyra andras liv eller hälsa, kom det bland annat följande respons på Twitter: ”Sluta nu med dessa tokigheter. Tack.”

Min vana trogen nonchalerade jag kommentaren, eftersom jag upplevde att kommentaren var tunn i jämförelse med innehållet i kolumnen. Och för att jag tänker att det är dödfött att försöka argumentera med någon på sociala medier i allmänhet, och Twitter i synnerhet. Men samtidigt, än en gång, är det ju fel. Om sociala medier fylls av hetlevrade, aggressiva eller förminskande kommentarer utan att någon reagerar sker det en invadering av ett offentligt rum med negativa följder, så som många har påtalat.

Så kanske jag borde ha svarat: ”Läste du kolumnen?” För det är ju möjligt att hen inte gjort det. Sådant har man inte tid med då det är snabba slutsatser som gäller.