Sådant namn, sådan skola?

Nickby hjärta, Monikko och Grundskolan Norsens Cygnaeus-enhet? Är de skolor, lärcenter, bildningscentrum eller bara byggnader och varför har de så konstiga namn?

”Det kreativa lärcentret är benämningen på ett nytt, högklassigt skolcampus som inspirerar till kreativitet.”

Så beskriver Pargas stad sin stora satsning på en ny gemensam skolbyggnad för hundratals elever från flera finska och svenska skolor. Byggnaden ska stå färdig 2023.

Tvåspråkiga skolcampus likt det i Pargas blir allt vanligare, något som HBL rapporterade om i måndags. När små och medelstora kommuner bygger nya skolhus i tvåspråkiga kommuner är sannolikheten stor att de fastnar för en så kallad samlokaliserad skola där flera skolor delar byggnad.

Forskarna är lite brydda av utvecklingen och kan inte riktigt lägga fingret exakt på vad som styr utvecklingen.

Det är kommunerna som bestämmer om de nya skolorna och skolbyggnaderna. På nationell nivå får man lov att följa utvecklingen på avstånd.

Till en del handlar det om ekonomi och kommunernas fastighetspolitik, påpekade Fritjof Sahlström, dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi, i artikeln i HBL. Det blir billigare med fastigheter där flera skolor delar på matsal, gymnastiksal och andra utrymmen.

Med fastighetspolitiken och de nya fastigheterna kommer sedan en omtvistad pedagogisk dimension in: Hur stor del av skolbyggnaden ska bestå av öppna och flexibla lokaler, hur stor del reserveras för klassiska klassrum?

I de nya skolorna är tonvikten ofta på de öppna ytorna.

”Lärandet ses i dagens skola ur elevens synvinkel och som en process som äger rum i olika miljöer. Huvudvikten ligger vid planeringen av studieprocesserna och stödjandet av dem i stället för vid planeringen av undervisningstimmarna. Studierna är utforskande, aktiva, inkluderande och samarbetsinriktade. De öppna utrymmena är gemensamma för alla, hemtrevliga och fulla av stimulerande intryck.”

Så beskriver Mikko Uotila, huvudarkitekt för skolbyggnaden i Pargas, målsättningen med bygget.

Att debatten om hur en skolbyggnad ska se ut väcker känslor märkte man förra veckan i Helsingfors fullmäktige. Projektplanen för nybyggnaden för Kottby skola skulle godkännas. Det som var ett rutinärende utmynnade snabbt i en intensiv debatt om det kloka med stora öppna utrymmen, där ledamöter som kanske inte annars hade så stort intresse av just Kottbyskolan också ville säga sitt.

Kottby skola slipper ändå skoldebattens andra heta debattämne, språkfrågan. Den ska inte finnas på ett tvåspråkigt campus.

Att skolbygget i Kottby är förhållandevis enkelt visas också av att skolan får ett enkelt namn som utgår från var den är belägen kombinerat med ordet skola: Kottby grundskola.

Samma självklara namngivning gäller inte för många av de nya skolbyggnader som byggts de senaste åren och som kommer att byggas de närmaste åren.

De består av flera skolor och då blir det svårt att namnge dem enligt en enskild skola.

Skolcampuset i Sibbo fick namnet Nickby hjärta. I Söderkulla ska skolbyggnaden heta Miili, efter en namntävling med 36 förslag. I Lojo har det nya tvåspråkiga skolcentrumet fått namnet Laurentiushuset.

Det nya skolcampuset i Esbo med bland annat Alberga skola fick namnet Monikko efter Monikkobäcken som rinner genom området.

Ibland blir själva namnet skola svårt när byggnaden också ska ha andra än skolor som hyresgäster, som medborgarinstitut.

I Pargas talar man då om lärcenter, i Kullo i Borgå heter det bildningscentrum, i Sjundeå finns skolorna snart på ett bildningsoch välfärdscampus.

Namnet kan också skvallra om att en skola fått behålla ett eget skolhus.

För några år sedan kämpade södra Helsingfors för att få behålla Cygnaeus lågstadieskola vid Bangatan. Man vann striden, men gick miste om namnet.

Skolan heter nu Grundskolan Norsens Cygnaeus-enhet. Man inlemmades i en större enhet men fick behålla huset.

För dem som anser att en skola ska ha sin egen byggnad och identitet var det otympliga namnet och nedgraderingen till verksamhetsställe (som det heter i stadens språkbruk) antagligen ett billigt pris att betala.

Man har ofta uppfattningen att den finländska skolan styrs av en nationell utbildningspolitik.

De allt fler tvåspråkiga skolcentrumen visar ändå att man också ska rikta blicken mot de finländska kommunernas 9 000 fullmäktigeledamöter. En projektplan för en ny byggnad, kanske resultatet av en mögelskadad gammal skola, kan plötsligt bli ett viktigt pedagogiskt styrverktyg, och sedan är det plötsligt dags för en namntävling.

”Ibland blir själva namnet skola svårt när byggnaden också ska ha andra än skolor som hyresgäster, som medborgarinstitut.”

TIM JOHANSSON

är producent.