Folkbildande porträtt av feministisk legend
Komteatern tecknar ett porträtt av tänkaren Lou Salomé som hyllade den kvinnliga sexualiteten, men som inte ville ligga med sin make.
Text: Aina Bergroth. Regi: Riikka Oksanen. Scenografi: Janne Vasama. Kostym: Tiina Kaukanen. Ljus: Tomi Suovankoski. Musik och ljud: Eva Louhivuori och Ilkka Tolonen. På scenen: Vilma Melasniemi, Ella Mettänen, Juho Milonoff, Niko Saarela, Miiko Toiviainen och Eva Louhivuori (musiker). Premiär på Komteatern 24.9.
En färgsprakande, smått kitschig skog breder ut sig på Komteaterns scen. Här och där skymtar blommor, ormar och obstetriska illustrationer. De är symboliska nycklar till kvällens huvudperson, den bortglömda feministen, romanförfattaren, essäisten och psykoanalytikern Lou Andreas-Salomé.
Aina Bergroth har skrivit en folkbildande pjäs inte bara om Salomé, utan också om hennes tid. Lou Salomé (1861–1936) hade en kändistät vänkrets och vi får träffa flera av vännerna i regissören Riikka Oksanens rappa iscensättning – en förälskad och intensiv Nietzsche (Juho Milonoff), en mysfarbroraktig Freud (Niko Saarela), en rar, naiv och självupptagen Rilke (Miiko Toiviainen) och en dynamisk och bestämd Ellen Key (Ella Mettänen). Även om de är karikerade lyckas föreställningen på ett underhållande sätt ge en kompetent introduktion till tidsandan och det tankegods som lever kvar än i dag.
Nobbar inviter
Fascinerande är bilden av Lou Salomés livslånga bildningsprojekt. I Vilma Melasniemis gestaltning möter vi henne som ung adelsdam i S:t Petersburg där hon svärmar för sin lärare, Juho Milonoffs slibbige pastor Gillot, som i utbyte för flirten erbjuder henne studier i filosofi, litteratur och religionsvetenskap.
Med sin mamma – en underbar Ella Mettänen som aldrig förlorar sin strikta pose – drar hon vidare till Zürich och riktiga universitetsstudier. Efter en lungsjukdom blir det konvalescens i Rom och stimulerande samtal och promenader tillsammans med Nietzsche.
Männen vill ha henne, hon tackar gärna ja till deras diskussioner men nobbar de flesta sexuella inviter, inklusive sin egen makes, orientalisten Friedrich Carl Andreas (Niko Saarela). Skälen är illustrerande för tiden
❞ Det skrattas förnöjt i salongen när Vilma Melasniemi proklamerar att mannens roll i sexakten är att förlösa den kvinnliga orgasmen. Resonemangen om människa och natur som en enhet framkallar i sin tur ett medhållande hummande.
– hon vill inte riskera skrivandet och det fria tänkandet med könssjukdomar och graviditeter.
Slagkraftiga tankar
Av förståeliga skäl hinner föreställningen inte ge en väldigt ingående bild av Salomés intellektuella gärning, men några av hennes tankegångar framställs i ett slagkraftigt format. Det skrattas förnöjt i salongen när Vilma Melasniemi proklamerar att mannens roll i sexakten är att förlösa den kvinnliga orgasmen. Resonemangen om människa och natur som en enhet framkallar i sin tur ett medhållande hummande.
Melasniemi gör en strong insats med ett inte alldeles lätt uppdrag. Hon ska ju inte bara skapa en intressant roll, utan också introducera Salomés tankegods.
Birollerna lyser ändå starkast. Juho Milonoff gör en rad dråpliga älskarporträtt och det spelar ingen roll om det gäller Nietzsche eller en charmig vänsterjournalist – alla stöps i ett slags komisk romance-hjälte-form.
Kvällens största stjärna är ändå Ella Mettänen som levererar flera mustiga och för det mesta osympatiska kvinnoporträtt. Alla kryddas med hennes egensinniga humor, från den lite slappa hushållerskan Marie till Nietzsches nazisyrra Elisabeth.