I sjukdomens dunkla rum
ESSÄ Coronan har dominerat sjukdomsberättelserna på senare tid, men i litteraturen har också många andra farsoter sin givna plats, skriver författaren Marianne Backlén. I hennes barndom hade de dessutom otäcka beskrivande namn: barnförlamning, kräfta, lungsot, sockersjuka.
Man betraktar rymden; att förbli svävande där efter döden. Det osynliga viruset sprider sig. Ingen kommer undan. ur Diana Bredenbergs Oktobervisiten (2005)
Det var på det ”goda” 1950-talet: min syster och jag insjuknade samtidigt i mässling. Vårt rum var mörklagt, sjukdomen gjorde oss ljuskänsliga, ja, ljus kunde till och med skada ögonen. Jag minns hur skrämd jag blev när jag såg mig själv i spegeln, ansiktet fullt med röda prickar som spred sig på hela kroppen och kliade ohyggligt. Jag låg i det dunkla rummet och väntade på att bli frisk.
Ute sken solen, en bil körde förbi på Rönnvägen. Livet pågick som förut, men utan mig som låg sjuk. Det var då som jag insåg att jag var dödlig, att även de vanligaste barnsjukdomarna kunde vara farliga. Att även små barn kunde dö, såsom i Zacharias Topelius julvisa om sparven: Jag är ju din lilla bror som dog bort i våras. Barnet som vilar i sandvaggan i dödsriket Tuonela i Aleksis Kivis dikt Sydämeni laulu.
✱✱✱
Många år senare berättade min mamma hur rädd hon var när vi låg sjuka, min syster också i röda hund, jag i kikhosta, rädd för eventuella komplikationer: kramper, syrebrist, lung- eller hjärnhinneinflammation.
Mamma kom från ett hem där det talades mycket om sjukdom, baciller och smitta. Morfar hade varit distriktsläkare i Kuusamo, 1917 deltog han i en vaccineringskampanj mot smittkoppor i avlägsna byar i Fjärrkarelen. Mormor var sjuksköterska, hon ville ha ett nästan kliniskt rent hem, kanske lite som Filifjonkan, som i Sent i november oroar sig för alla ”mallarver, spindlar, tusenfotingar, kribblor och krabblor” som lurar i damm och mörker.
I min barndom hade sjukdomar beskrivande svenska namn som lät otäcka: barnförlamning, kräfta, lungsot, sockersjuka. Speciellt barnförlamning lät tröstlöst. Mamma hade en äldre släkting som gick på kryckor efter att som ung pojke insjuknat i polio. Man hade lokaliserat smitthärden: en sommardag på en utfärd vid Viborgska viken. Så sent som på 1960-talet hade min syster en klasskamrat som i många månader var borta från skolan: det viskades om tuberkulossmitta.
Andra sjukdomar hade nästan poetiska namn: scharlakansfeber. I dag låter corona onekligen vackrare än svininfluensa: att bländas av den svarta solens lysande krans. Vissa geografiska områden stigmatiserades: engelska och spanska sjukan, asiaten som bröt ut 1957, Hong Kong-influensan 1968. Donald Trump talade anklagande om Kinaviruset.
✱✱✱
Det fanns sällsyntare sjukdomar med främmande namn. Vi visste att pappas två systrar hade dött i difteri på 1920-talet. Hade jag ont i halsen kunde jag fråga: Kan det vara difteri? Liksom många andra smittsamma sjukdomar associerades difteri med trångboddhet och dålig hygien. I min roman Jag gungar i högsta grenen låter den balttyska Alice, vars förebild är min farmor, all sin förtvivlan gå ut över sin ryska man, hon anklagar honom för dotterns död: Det var du som insisterade på att hon skulle gå i den ryska barnträdgården, där alla barn var lortiga, åt med odiskade skedar och hade hårlöss.
En favoritbok i början av 1960-talet var den finska barnboken Vuorilinnan Lotta av Kerttu Juva. Berättelsen är förlagd till 1840-talets Helsingfors med djupa klasskillnader, mamseller och käcka studentgossar, betande kor i Ulrikasborg. Det mest dramatiska i boken handlar om koleraepidemin, med koleravakter och klämtande kyrkklockor, utegångsförbud och matvaror levererade framför de stängda dörrarna. Opium och den svagt radioaktiva vismutmetallen omnämns som enda läkemedel. Även lilla Lotta insjuknar, men orkar ändå ta hand om sin fattiga vän Aina, som hunnit bli blå i ansiktet. Lotta räddar Ainas liv genom att förse henne med dricksvatten, innan hon själv kollapsar framför villan i Brunnsparken. När Lotta tillfrisknat rengörs huset grundligt.
Tio år efter Lotta-boken såg vi Viscontis Döden i Venedig, en film som framskred långsamt till Mahlers musik. En gulaktig dimma verkade hänga över den koleradrabbade lagunstaden. I ett avsnitt i Thomas Manns roman följer man kolerans, det ”hemska spökets” väg från Ganges delta till andra delar av Asien och via karavanhandelns vägar till Europa. Även syriska sjömän hade överfört de fruktade bakterierna i flera Medelhavshamnar.
✱ ✱ ✱
I gymnasiet hade jag en religionslärare, en ung präst, som varnade sina elever för de franska existentialisterna. De kommer att göra er olyckliga eftersom de inte inger er något hopp, resonerade han. Vilket gjorde att vi, hans elever, kastade oss över Camus.
I Pesten dyker farsoten upp på de första sidorna när doktor Rieux snubblar på en död råtta i farstun.
Berättelsen är både en allegori och ett slags fiktiv rapport. Att stänga stadens portar låter som en åtgärd från medeltiden, massgravarna för tankarna till fjolårets coronaläge i Brasilien.
I Sjukdom som metafor grubblar Susan Sontag över myterna kring tuberkulos och cancer, och rör sig från miasma till mikrobiologi. Hon kritiserades för att fokusera alltför mycket på de stereotypa föreställningarna om vem som är benägen att insjukna. I uppföljaren AIDS och dess metaforer analyserar Sontag ett decennium senare denna sjukdom, den första som döptes efter en akronym (och som Ronald Reagan nämnde en enda gång under sin tid som president). I våra celler pågår ett konstant krig mot inkräktare, lömska virus, men i dag, under coronapandemin, är vår inställning till sjukdomar förhoppningsvis sakligare, utan de psykologiska förklaringarna, skuldbeläggningen, skammen.
✱✱✱
I smittans rike citerar Agneta Rahikainen den fasansfulla skildringen av smittkoppor (ett kodord för syfilis?), som avslutar Émile Zolas roman Nana. Den uppburna kurtisanen anklagas för att ha förgiftat ett helt folk med ett smittämne som ”nu stigit upp i hennes ansikte och bragt det i förruttnelse”.
Om den mindre kända Jean des Esseintes Mot strömmen konstaterar Rahikainen: Syfilis blir på sätt och vis en karaktär i romanen, en kraft som kan genomsyra och förstöra allt i sin framfart.
I Michael Cunninghams Ett hem vid världens ände tar den unga Claire hand om Erich, Claires sambos före detta pojkvän, som befinner sig i den sista fasen av aids. Erich lider av tarmbesvär, feber, sviktande syn. Han har aldrig varit promiskuös, ett enda oskyddat samlag gav honom smittan. Men Claire är förunderligt känslokall i sitt vårdarbete. Hon hjälper Erich på alla sätt och viss, men hon bryr sig inte om honom på ett djupare plan. Hon bryr sig bara om sin dotter, som är ett levande, växande barn.
✱ ✱ ✱
När blev melankoli depression, det manodepressiva bipolärt, det sinnessjuka psykisk ohälsa? Min mamma, som var depressiv, talade om neuroser. I romanen Körsbär i snön skriver Sanna Tahvanainen om Sylvia Plaths metaforiska panikfågel: Den bor inte i en bur. Den bor i min hals. Den lever av mörker i mörkret.
Det blir ofta outhärdligt att läsa postumt utgivna böcker av författare som tagit sitt liv: Willy Granqvists Natten, Diana Bredenbergs Oktobervisiten.
I hinduismen och buddismen ses sjukdom som en oundviklig del av lidandet, dukkha. Förstöraren Shiva dansar sin dödsdans och en ny tidsålder kan börja. I Kali bejakar Martin Enckell denna dödsdans i besvärjande, förlösande dikter. Han insjuknade själv i malaria under en vistelse i Calcutta, beskrivningen av staden, sjukdomsförloppet och gudinnan Kali är starkt berörande och sensuellt.
✱ ✱ ✱
Sedan 1975 har barn fått MPR-vaccinet som skydd mot mässling, röda hund (rubella) och påssjuka. I dag har mitt barnbarn vaccinerats även mot vattkoppor, vars stora vätskefyllda blåsor skrämde mina barn på 1990-talet, på samma sätt som mässlingen skrämde mig. I dag läser jag om forskningen kring likheterna mellan rubellaviruset och coronaviruset, att MPR-vaccinet kan ha gett ett visst skydd mot covid-19. Mot aids finns det fortfarande inget vaccin.
Mot slutet av Camus roman upphöjs pesten till ett slags moralväktare när det konstateras att varje människa bär pesten inom sig och att det krävs självkontroll för att inte föra smittan vidare. Pestens baciller kommer aldrig att försvinna: från en slumrande tillvaro i kläder och källare kan de dyka upp igen.
I dag låter corona onekligen vackrare än svininfluensa: att bländas av den svarta solens lysande krans.