Låtsas att Stockholm är en stad

"Mitt, säger talesättets finne om Stockholm. Och har rätt, detta har ju varit finländarnas huvudstad längre än Helsingfors."

Mitt, säger talesättets finne om Stockholm. Och har rätt, detta har ju varit finländarnas huvudstad längre än Helsingfors.

Stockholm, Stockholm, stad i världen, brukade Pugh Rogefeldt sjunga för mitt inre öra då färjan anlöpte Stadsgården. Känslan växte när staden blev hemma och bubblar fortfarande upp inför utsikten högst uppe på Västerbron, i solen på Dramatens trappa eller i ungarnas älskade parklek i Rålambshovsparken. Men nej, jag ångrar inte flytten till Malmö för sexton år sedan, till en kompakt stad där allt finns och allt kan nås på högst tjugo minuter med cykel. Dessutom påtagligt kontinental.

Att turista i Stockholm är ljuvligt. Men samtidigt som inflyttningen till Stockholm fortsätter och bostadspriserna redan skenat genom fantasisummornas tak verkar fler nu se att den här staden inte är så självklart bäst att bo i. Som Lena Andersson sjöng tidigt 70-tal: ”Man talar om sin marknadsdel sitt jobb och sin säsong, är det konstigt att man längtar bort nå'n gång?”

Det undrar även Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman – tredje generationens stockholmare – och lyfter ”varggrinet bakom den tillkämpade vänligheten, den allt överskuggande konkurrensen om utrymme. Och, inte minst, den närmast epidemiska nyfikenheten på allt som är 'nytt', vare sig det handlar om elsparkcyklar, nya sätt att få hem snabbmaten eller att spela låtsastennis i burar.” Trafiken som grötar ihop sig redan i gryningen och buffliga människor får hans olust att stegras ”till en avgrundskänsla av rent existentiella mått”.

Så blev han en i raden av medelåders män på DN – Stockholmsblad par préférence – som tycks ha fått nog. Kulturskribent Kristofer Ahlström fäster sig vid en ständig tillförsel av onödiga förnödenheter: cykelmatbud, underlivsdeodorant, reklamskyltspråmar. Den intervjuade serietecknaren Mats Jonsson såg sitt vardagsliv förvandlas till kontinuerliga raseriutbrott och flyttade till sin barndoms Ådalen. Krönikören Bengt Ohlsson ringade in det som känns så kväljande påtagligt: ”den allestädes närvarande skitviktigheten”. På ledarsidan noterar Andrev Walden en tilltagande flykt bort, ”folk har blivit som galna i att inte bo i staden”.

En covideffekt, tänker jag.

Under pandemin har många jobbat i sitt sommarhus, gått ut en sväng, andats och lyssnat på tystnaden. Odlat sin sallad och sluppit köa för en take away-latte som kostar som en månadslön i ett fattigt land. Att återvända till grottekvarnen nu när Sverige återgår till normalvardag bär emot.

Men när mer än halva mänskligheten redan bor i städer är flykt inte lösningen. Lyssna hellre till den amerikanska författaren Fran Lebowitz – känd för sardoniska kommentarer om livet på Manhattan – som i en Netflixdokumentär fångar kraven på den som rör sig i staden, ”pretend it's a city”. Om att vara urban, inte inflyttad lantis och angelägen om att ändra staden till det man lämnat. Hon flyttade inte till New York för att där är så rent, hon kom från en ren stad, hon kom inte för att det är tyst, stilla, folktomt. Stör folk på gatan henne? Absolut, för att de går med blicken på mobilen, stöter in i folk, går som om de var ensamma på jorden.

”Så låtsas att det är en stad, där det finns andra människor.” Bete dig, kort sagt. Visa hänsyn. Le. Så kan också Stockholm bli charmigare igen.