Världens lyckligaste stad?
Helsingfors strategi för de närmaste fyra åren är klar, men den väntar på godkännande. Den nordiska skolan finns med och den svenska och tvåspråkiga servicen uppmärksammas. Borgmästare Juhana Vartiainens ledarskap verkar mer samarbetsinriktat än föregångaren Jan Vapaavuoris.
Sällan ser man så genuint glada miner som när Helsingfors nya strategi presenterades i veckan. Förutsättningarna är de bästa tänkbara, nästan myste borgmästare Juhana Vartiainen (Saml) när han tillsammans med de tre biträdande borgmästarna presenterade den strategi som har förhandlats fram på två månader.
Redan det att alla fyra var med är en skillnad från den tidigare perioden, då Jan Vapaavuori (Saml) ensam presenterade strategin för världens bäst fungerande stad. Formellt är förslaget till strategi Vartiainens, men alla fyra borgmästarpartier har deltagit. Det var en fin gest av Vartiainen att de biträdande borgmästarna fick berätta om sina ansvarsområden. Under den förra perioden var klimatet ansträngt mellan borgmästaren och de biträdande borgmästarna.
SFP har ingen borgmästare, inte heller Sannfinländarna, men båda sitter med i stadsstyrelsen. Inom SFP är man nöjd över många skrivningar och att hela strategin andas öppenhet och välkomnande, betonar möjligheterna, och beaktar både svenskan och det faktum att Helsingfors är en stad med allt fler språk. I den förra strategin fanns bara en mening om tvåspråkigheten med, nu är de flera, och mer konkreta. Finskan och svenskan som nationella språk har naturligtvis en annan position än alla andra språk. Mångspråkigheten måste beaktas på olika sätt, till exempel med tanke på informationsgången.
Nu finns alltså den nordiska skolan inskriven i strategin (HBL 30.9). En sådan har aktualiserats för länge sedan, men trots stort intresse stötte planerna på olika problem. Först sågs den som en del av den svenska utbildningen, trots att en stor del av eleverna skulle vara finskspråkiga. Sedan var problemet att lagen inte tillåter skolor med tvåspråkig administration. Nu finns den nordiska skolan alltså med i strategin för Helsingfors under den här fullmäktigeperioden och den bör kunna avancera. Det är en konkret vinst för alla som är intresserade av tvåspråkigheten och att befrämja den.
Det är glädjande och viktigt att svenskan och stadens tvåspråkighet uppmärksammas. Det är ett tecken på att det i stadens ledning finns stöd för att stärka tvåspråkigheten och det går att hänvisa till formuleringarna i strategin när olika beslut fattas.
Bland annat finns det nu svart på vitt att huvudstaden ska utveckla servicen på svenska med målet att den ska fungera lika smidigt som den finska. Svårigheterna att rekrytera svenskkunnig personal noteras och därför ska personalen få undervisning i svenska samtidigt som rekryteringen ska utvecklas. Nu väntar vi på de konkreta handlingarna.
Tre stora delområden uppmärksammas i strategin.
Det är segregationen, som är en megatrend globalt och ofta syns tydligt i städer. Även i Helsingfors, trots att vi hittills har klarat oss bättre än många andra. Huvudstaden förbinder sig att motverka den här utvecklingen på olika sätt – bland annat utvecklas Malmgården, Gamlas, Malm och Mellungsby. Dessutom ska service byggas ut så att närmaste bibliotek ska finnas på 15 minuters cykel-, gång- eller kollektivtrafiksavstånd.
Det åldrande Helsingfors är ett annat delområde som måste beaktas, och som påverkar på många sätt. Det kräver service och personal.
Helsingfors tänker införa en terapigaranti redan nästa år och ska fästa särskild uppmärksamhet vid unga med drogberoende.
Den tredje specifika utmaningen är uppvärmningen, där Helsingfors nu går in för att höja ambitionsnivån och vara klimatneutralt redan 2030, inte 2035, och utsläppsfritt 2040.
Samtidigt är det värt att notera en satsning på att trots tätare bebyggelse bevara naturen, till exempel byggs inte bostäder på Vårdö.
Fler Helsingforsbarn ska delta i småbarnspedagogiken i framtiden, och höjda hyror för skolor och daghem ska inte belasta resurserna för undervisningen.
Bland de fyra borgmästarpartierna – Samlingspartiet, De Gröna, SDP och Vänsterförbundet – råder helt uppenbart åtminstone i det här skedet ett samförstånd och en god anda. Det är positivt, särskilt om man inte glömmer bort de mindre partierna.