I skulddebatten behövs ett långt perspektiv

EKONOMI Den senaste tiden har vi fått ta del av många positiva tillväxtprognoser för det här året och nästa år, vilket givetvis är fint. Mot den bakgrunden har vissa politiker redan i lättade tongångar sagt att den stora statsskulden inte är något att bekymra sig över. Det gäller ändå att komma ihåg att ett par år av ekonomisk tillväxt eller dagens låga räntor inte utgör en tillräcklig grund för att bedöma om Finlands skuldsättning är ändamålsenlig eller inte. Mitt i den obekymrade skuldtagningen verkar landets regering sakna förmåga att agera långsiktigt och förbereda sig inför framtiden med hjälp av riskbedömningar.

I en färsk artikel från Akava Works analyserar ekonomen Roger Wessman vad som händer med Finlands skulder om en ny recession i samma skala som 2009 drabbar oss 2024. En ekonomisk nedgång som börjar då skulle i kombination med nollränta höja Finlands skuld till över 120 procent av bruttonationalprodukten fram till mitten av 2030-talet. Om man för den skulden gör en moderat uppskattning av räntan till 3 procent blir skuldkvoten 140 procent, det vill säga samma nivå som Italiens före coronakrisen. Finland skulle alltså ha ett betydligt sämre utgångsläge inför nästa lågkonjunktur än fallet var 2009, då de offentliga finanserna visade ett överskott.

Det är ansvarslöst att låta sig invaggas i tanken att räntorna aldrig mer kommer att stiga, trots att nollräntans era utan någon betydande inflation har pågått längre än vi någonsin trodde. Om räntorna stiger med en procentenhet blir skuldhanteringen flera miljarder euro dyrare. Det här är summor som i stället skulle kunna satsas på till exempel utbildning och FUI-verksamhet.

Finland och EU har obestridligen fört en bra finanspolitik under coronatiden. Under krisen fanns det skäl att låna pengar för att förebygga större ekonomiska problem och skydda befolkningens hälsa. Det lönar sig inte att nu kväva den spirande tillväxten genom alltför tvära kast, vilket skedde under finanskrisen. Samtidigt är det här ingen ursäkt för att strunta i grundläggande konjunkturpolitiska regler medan den ekonomiska tillväxten är stark. Då skjuter vi upp nödvändiga anpassningsåtgärder till en eventuell senare recession. Med nuvarande tillväxt- och skuldsättningstakt är vi på väg mot en sådan situation. Än mindre är de låga räntorna en orsak att låta bli att vidta sysselsättningsåtgärder som balanserar de offentliga finanserna.

Alla vet att ett centralt problem i Finlands skuldsättning är att arbetskraften minskar så att våra tillväxtutsikter förblir blygsamma. Wessman konstaterar i sin artikel att den här generationens offentliga skuldtagning oundvikligen kommer att försämra kommande generationers konsumtionsmöjligheter. Problemet är att vi lånar allt mer för de växande inkomstöverföringar och omsorgsutgifter som är kopplade till en åldrande befolkning. För de kommande generationerna är det mycket oroande att vår skuldtagning inte kanaliseras till framtidsinvesteringar. Vi lämnar efter oss både skulder och förmögenhet, men också stora problem med klimatförändringen.

Jag anser att vi är skyldiga de unga en balanserad samhällsekonomi som klarar av framtidens ekonomiska kriser och andra kriser utan att skuldhanteringen sväljer en orimligt stor del av budgeten.