Hebreiskan slumrade i tusentals år och väcktes upp med ett ryck

För 140 år sedan föddes en pojke vid namn Ben-Zion i Jerusalem. Han växte upp som den första människan i modern tid med hebreiska som modersmål. I dag talar över nio miljoner människor hebreiska, men de flesta kan inte systerspråket arabiska.

Även jag försöker lära mig hebreiska. Jag står inte längre som ett frågetecken om jag blir tilltalad. Jag kan boka biljetter och fylla i formulär, utbyta textmeddelanden, prata med hantverkare och matbud.

Israel är ett invandringsland och har ett effektivt system för språkundervisning för nyinflyttade. Det behövs, för utanför turiststråken är det svårt att klara sig på engelska. Ofta får man service på franska eller ryska, som är modersmål för många israeler, och naturligtvis på arabiska. Men det är få som talar engelska på gasbolaget, körkortsmyndigheten eller skatteverket.

Det är snart 100 år sedan britterna erkände hebreiska som officiellt språk jämsides med arabiska och engelska i det dåvarande brittiska Palestinamandatet 1922. Då var

Ben-Zion Ben Yehuda, den första sedan tusentals år som vuxit upp på hebreiska, 40 år gammal.

Hans pappa Eliezer Ben Yehuda betraktas som den moderna hebreiskans fader.

Han föddes i Litauen som Eliezer Perelman, och som många andra tog han ett hebreiskt namn när han flyttade till Palestina. Som barn lärde han sig hebreiska, som då var ett skrivet och liturgiskt språk som ingen egentligen talade. Det var svårt eftersom det saknades ord för moderna företeelser.

Ben Yehuda förespråkade att judarna skulle återuppliva sitt uråldriga språk och göra det till huvudspråk för det nya samhälle som började byggas upp av judiska invandrare i Palestina i slutet av 1800-talet.

Han vägrade låta sin son höra jiddisch, ladino, arabiska, ryska eller andra språk som judarna använde. Ben-Zion skulle växa upp på hebreiska, och Eliezer uppfann nya ord för till exempel docka, cykel och omelett i takt med att sonen blev äldre.

Under Ben Yehudas ledning började också skolorna använda hebreiska som undervisningsspråk. En generation unga hebreisktalande växte upp, och sedan en till. Genom tidningen han grundade myntade och spred Ben Yehuda nya ord. År 1890 grundade han hebreiska språkrådet för att styra utvecklingen av språket.

Hebreiska är, precis som finska och svenska, ett litet språk som endast talas av några miljoner människor. När jag flyttade hit övervägde jag att lära mig arabiska som ändå är ett världsspråk. På plats insåg jag snabbt att det är hebreiska som gäller om jag vill integrera mig och klara mig på egen hand i samhället.

Så är det också för Israels arabisktalande befolkning. De flesta av dem talar flytande hebreiska, medan motsatsen inte är fallet. Av den judiska befolkningen är det bara åtta procent som säger att de kan arabiska, enligt en några år gammal undersökning. Arabiska är inte obligatoriskt i skolan, trots att det logiskt sett borde vara det i en stat omgiven av arabisktalande länder och där 20 procent av befolkningen har arabiska som modersmål. Även en stor del av judarna har sina rötter i arabiska länder.

Från 1948 till 2018 var arabiska officiellt språk i Israel, men degraderades sedan genom en kontroversiell så kallad nationalstatslag till ett språk med särskild status. Vad det betyder i praktiken är ännu inte klart, men en negativ signal är det i vilket fall som helst, och lagen kritiserades häftigt innan den antogs.

I stället för att försvagas borde arabiskans status stärkas, inte minst efter Israels normaliseringsavtal med flera arabiska stater. Trots coronan har tiotusentals nyfikna israeliska turister rest till Dubai sedan avtalen undertecknades, och många önskar säkert att de lärt sig arabiska.

Men framför allt för sammanhållningen mellan israeliska judar och araber vore det nödvändigt och självklart.

Arabiska är inte obligatoriskt i skolan, trots att det logiskt sett borde vara det i en stat omgiven av arabisktalande länder och där 20 procent av befolkningen har arabiska som modersmål.