Den vackra undergången
Scenkonstduon Broas & Nyberg gestaltar inte bara dystra framtidsscenarier, utan också människans fascination för sin egen undergång.
Designing the end
Koncept: Broas & Nyberg. Arbetsgrupp: Ville Aalto, Jenna Broas, Hanne Jurmu, Aino Kontinen och Fabian Nyberg. Premiär på Zodiak 30.9.
Skarpt avtecknade strålkastarljus skär igenom ett mjukt dunkel och gör figurerna på scenen till svarta silhuetter mot de mjuka färgtonerna i videokonsten bakom.
Silhuetterna och de geometriska former som dominerar den sparsmakade sceninredningen, och också verkets ordlöshet får mig att associera till den retrofuturistiska estetiken i en science fiction-stumfilm.
Det är en passande ironi att bildspråket från en tid då science fictiongenrens framtidsvisioner var laddade med optimism och en aldrig sinande tro på mänsklighetens förmåga att förbättra världen med teknologiska framsteg nu används för att illustrera samtidens fascination för den stundande apokalypsen.
Anlägger meta-grepp
Designing the end handlar, som väldigt mycket annat jag sett på scen, om mänsklighetens förestående, egenorsakade, undergång. Men verket blir intressantare av att det anlägger ett meta-grepp, och också intresserar sig för den nästan narcissistiska fascination som människor i dag har för att föreställa sig vår civilisations, och vår självaste arts, kollaps och utplåning.
Danskonstnären Jenna Broas ser ut som en överlevare som tar det första trevande steget ut ur undergångsbunkern, eller ur ett kraschat rymdskepp, då hon rör sig in på scenen i sin löst sittande dräkt. Ärmarna och de vida benen samspelar med det geometriska formspråket men rör sig samtidigt fladdrande graciöst då hon utför en koreografi som går ömsom upprätt, ömsom på alla fyra som en krabba. På den runda parabolskivan ovanför henne projiceras böljande orangea vågor. Det ser ut som en planet vars atmosfär brinner, men sedd någonstans långt bort ifrån.
Attraktiv audiovisuell helhet
När den andra parten i dramat, Fabian Nyberg, äntrar scenen utgör hans i jämförelse mer alldagligt klumpiga kroppsspråk men komiskt expressiva minspel en intressant kontrast till den sårbara stumheten och koncentrationen i Broas ansikte då hon utför sina intrikata rörelser. Den udda kombinationen fungerar tillräckligt väl för att få det sketchartade partiet i mitten med tomatsmoothieflaskan, som annars skulle ha känts lite udda, att flyta in i helheten.
Soundtracket inleds med pulserande triphop som för tankarna till Massive Attack, men innan det slutar hinner vi också med inspirerande aggressiv industriell techno som lätt skulle värma upp ett oktobermörkt betongdansgolv.
Då det som försiggår på scenen blir för abstrakt och koncentrationen riskerar att börja vandra hålls den bunden av att den audiovisuella helheten är så attraktiv för ögat och örat.
Nybergs videokonst, som här också närvarar i form av en lekfullt ödesdiger liten kortfilm med hamburgarmotiv, är bekant från Viirusgästspelet Konflikt där den också visade på en fascination för 3D-geometri.
Trots sitt ödesmättade tema är Designing the end en, i positiv bemärkelse, avslappnande upplevelse. Inte helt missriktat, kanske undergången då den verkligen anländer kommer att kännas mer avslappnande än det gjort att smyga runt och fundera på den.