En amerikansk spiritualitet
Arkitektoniskt är utställningen om videokonstnären Bill Viola en av Amos Rex mest lyckade hittills. Men den är också en utmattande upplevelse.
Bill Viola: Inner journey.
Amos Rex, Mannerheimvägen 2224. Till 27.2.2022.
Bill Viola (född 1951) har skapat videokonst hela sitt vuxna liv, nästan ett halvt århundrade. Under en kort period på 1970-talet assisterade han den knappt tjugo år äldre Nam June Paik, ofta kallad videokonstens grundare, men numera nämns de båda konstnärernas namn i samma andetag när det talas om genrens pionjärer.
Med sina noggrant utförda och meditativa verk har Viola bidragit till utvecklingen av videokonstens estetiska uttryck. Hans symboltunga och långsamma rörliga bilder erbjöd redan tidigt ett alternativ till den distinkt analoga och fladdriga snapshotstil som bland annat Jonas Mekas arbetade med.
Äldre verk saknas
Den konsthistoriskt betydelsefulla samtida konstnärens utställning är praktfull och påbjuder ett andäktigt mottagande.
Man har lyckats utomordentligt med att ge museet en påtagligt sakral atmosfär – arkitektoniskt är detta en av Amos Rex mest lyckade kombinationer av konst och museiutrymme hittills. Det känns nästan som en uppföljare till fjolårets arkeologiska utställning Egyptens prakt i det att takets böljande form och salarnas dova mörker smälter samman till en del av helheten.
Satsningen Inner journey är ett slags kvasiretrospektiv över Viola, för utöver Stationer från 1994 är samtligt skapat under 2000-talet.
Tidiga verk lyser med sin frånvaro, och därmed även så gott som alla spår av konstnärlig utveckling och utforskning. Inner journey består uteslutande av verk skapade av en konstnär som funnit sin väg och som vägrar avvika från den. Majoriteten av verken känns som variationer av varandra, vilket visserligen är något som många konstnärer kan anklagas för. Den pågående Susanna Majuriutställningen på galleriet K1 består även den av idel upprepning. Videoverk kräver dock tid och koncentration på ett annat sätt än vad bilder eller installationer gör, och Violas grandiositet gör utställningen till en utmattande upplevelse i sin storskalighet. Att ett längre tag upprätthålla en känsla av hänförelse är jobbigt.
Det är lustigt att Violas karriär tog fart ungefär i samma veva som musikvideon uppstod och hade sin storhetstid. Själv har han skapat rörliga fonder för operaproduktioner, och i Inner journey kommer man ofta att tänka på ikoniska musikvideor gjorda med jättebudget, som till exempel Björks All is full of love i regi av Chris Cunningham (1999).
Eftersom en musikvideo är en kommersiell produkt kräver den inget ytterligare rättfärdigande, men så fort en kort video visas i en konstnärlig kontext är situationen en annan. Därmed inte sagt att ett videokonstverk måste vara djupt eller lätt att greppa. Violas verk är dock uttalat existentiella och hans valda återkommande symboler är inte direkt avancerade – det är eld, vatten och människokroppar. Spiritualiteten känns tunn trots att den verkar uppriktig.
Glammigt, stort och dyrt
I intervjuer och alla slags texter nämner Viola gärna döden som ett centralt tema i sina verk. I hans verk hanteras detta på ett omisskännligt amerikanskt sätt. Det är glammigt, stort och dyrt.
Inspirationskällorna är inte bara kristen ikonografi utan också Dalai lama och zenbuddism, det vill säga samma slags andliga mischmasch som till exempel Madonna sysslat med. Den mänsklighet som Viola avbildar i de verk som inkluderats i Inner journey är ändå huvudsakligen vit och normativ. Slutresultatet är att verken känns färdigtuggade, teflonliknande. Snygga och slanka människor översköljs i slow motion av vatten eller kontrasteras med brinnande lågor. Det är för estetiskt för att lämna några bestående spår.