Problematisk Bruckner och publiktillvänd Saariaho
Susanna Mälkkis tolkning av Bruckner övertygade inte helt och hållet vare sig klangligt eller dramaturgiskt. Kaija Saariahos estetik förverkligades däremot med elegans och precision.
Helsingfors stadsorkester.
Dirigent: Susanna Mälkki. Saariaho, Bruckner. Musikhuset 30.9.
När Susanna Mälkki utsågs till chefsdirigent för Helsingfors stadsorkester höjdes en del ögonbryn i och med att den av huvudstadens orkestrar som i första hand förknippades med den romantiska repertoaren valde en ledare som i första hand förknippades med 1900-talsmusik och, i viss mån, den wienklassiska repertoaren – med andra ord Radions symfoniorkesters gebit.
Mycket hinner dock hända på fem år och Mälkki har under sin tid vid HSO-rodret såväl breddat sin repertoar som förkovrat sig på romantikens domäner. Förmodligen kunde hon sin Bruckner även dessförinnan men veckans tolkning av hans populäraste symfoni, sjuan, övertygade ändå inte helt och hållet vare sig klangligt eller dramaturgiskt.
Första satsens grundtempo var för långsamt för sitt eget bästa och musikens naturliga flöde bröts stundtals av onödigt väl tilltagna ritardandon. Scherzot och finalen fungerade bättre – trots att den senare kändes rätt lös i fogarna – och allra bäst fungerade det vidunderligt vackra Adagiot, som i det stora hela förlänades den behövliga, snudd på sakrala innerligheten.
Jag är heller inte övertygad om att en full stråknumerär var den optimala lösningen med avseende på helhetsklangen, som temporärt föreföll renons på klarhet och skärpa i konturerna. Å andra sidan kunde man ställvis beundra en sammetsmjuk stråkrondör och även blåsarna gjorde, med undantag för diverse trevande ansatser i blecket, överlag väl ifrån sig.
Elegans och precision
Det hör sannerligen inte till vanligheterna att ett nytt verk framförs två gånger av samma orkester inom loppet av några månader. Det är inte desto mindre fallet med Kaija Saariahos tondikt Vista – en sambeställning av Helsingfors stadsorkester, Berlinfilharmonikerna, Oslofilharmonikerna och Los Angeles-filharmonikerna – och förklaringen är naturligtvis att uruppförandet i maj gick av stapeln utan publik.
HBL-kollegan Heidi KorhonenBjörkman konstaterade i sin recension att satserna kan tolkas som samma landskap upplevt ur olika perspektiv: ”Om betraktaren i Horizons blickar ut över landskapet strövar hon i Targets rytmiskt och energiskt mot nya mål.” En adekvat beskrivning av diptykens musikaliska skeenden, som tycks blicka framåt mot nya, sällsamma och understundom gåtfulla horisonter.
Vad som framför allt slår mig är att Saariaho knappast någonsin klingat så generöst publiktillvänt – med bland annat tydliga tonala fästpunkter på repertoaren – utan att för den skull ge ett uns avkall på sin unika estetik. Hennes musik har med åren blivit allt mer avrundad, finslipad, i kanterna och visst kändes de impressionistiska färgningarna i Horizons som en skön stilistisk landvinning.
Detta är en estetik Mälkki, som efter uruppförandet framfört stycket även i Berlin, känner utan och innan och hon förverkligade minsta uttrycksmässiga detalj med elegans och precision. HSO, som under John Storgårds chefsdirigentskap gjorde avsevärda framsteg inom samtidsmusiken, har under Mälkkis egid ytterligare drillats i genren och musikerna föreföll helt och hållet hemmastadda i Saariahos mångfasetterade musikaliska landskap.