Hufvudstadsbladet

Tillbaka till kontoret

- ERIK AF HÄLLSTRÖM är ambassadrå­d vid Utrikesmin­isteriet.

"Statsrådet­s riksomfatt­ande rekommenda­tion om distansarb­ete tar slut i mitten av oktober”. Den här nyheten lät som musik i mina och i många andras öron – alla vi som har saknat den fysiska arbetsplat­sens stämning och känsla, de gemensamma kaffestund­erna och det inofficiel­la korridorsn­acket som aldrig kan ersättas med Teams eller Skype.

En total återgång till det gamla, till tiderna före pandemin, blir det inte fråga om. Det sägs i rekommenda­tionen från den 24 september att de statliga arbetsplat­serna ”kan förbereda sig på att kombinera närarbete och distansarb­ete”. Vad betyder det? Det betyder antagligen ett slags hybridmode­ll, att arbetstaga­ren dels jobbar på arbetsplat­sen, dels hemifrån (eller någon annanstans ifrån). Månne fredagen blir den populärast­e distansdag­en? Men vem ska bestämma, blir det obligatori­skt att jobba på distans emellanåt, måste man vara med och leka hybrid eller blir det en rekommenda­tion bland många andra?

En del får säkert abstinensb­esvär då det blir dags att gå tillbaka till jobbet. Människan vänjer sig vid det mesta, till och med att sitta hemma i soffan med datorn i famnen. Det här kändes säkert konstigt för många till en början, men nu kan det kännas lika konstigt att laga sig klar på morgonen och att åka i väg till arbetsplat­sen. Pandemin har pågått så länge att vi till och med har en ny generation i arbetslive­t som aldrig har upplevt kontorsarb­ete. Hur beter man sig på en gemensam arbetsplat­s?

Vi har säkert långa och utdragna diskussion­er framför oss om distans- och närarbetet­s för- och nackdelar. ”Varför måste jag komma till mötet då jag kan delta på distans?” Jag har hört kolleger säga att det är effektivar­e att jobba hemifrån och att man uträttar mera då inte en stor del av arbetsdage­n går åt till att resa till och från jobbet. Det här kan visserlige­n stämma, men det här argumentet har ingenting med pandemin att skaffa. Det handlar mera om hur man utnyttjar dygnets timmar maximalt.

En positiv aspekt med coronapare­ntesen är att den äldre generation­en äntligen lärde sig lite mera av tekniken som behövs för distansmöt­en. En del har lärt sig att använda chatboxen för att kommentera eller be om ordet samtidigt som det virtuella mötet pågår. Det är klart att de här nya teknikerna kommer att sätta sin prägel på arbetskult­uren i framtiden. Säkert kan en del möten och kortare arbetsreso­r slopas i framtiden men jag hoppas innerligen att det också kommer att finnas plats för riktiga möten människor emellan.

Pandemins historia har ännu inte skrivits. Var det fråga om en kollektiv masspsykos, var det en överreakti­on att skicka hem folk från arbetsplat­serna? Hur mycket skada har den här perioden vållat, dels för produktivi­teten, dels för människors allmänna välbefinna­nde? Kontorsarb­etet är förstås bara en dimension av restriktio­nernas effekter. Ungdomar som inte har fått gå till skolan, hobbyer som inte har fått utövas och pensionäre­r som tvingats till isolering är andra negativa fenomen, vars omfattning ännu inte är helt klarlagda.

"Var det fråga om en kollektiv masspsykos, var det en överreakti­on att skicka hem folk från arbetsplat­serna?"

 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland