Tillbaka till kontoret
"Statsrådets riksomfattande rekommendation om distansarbete tar slut i mitten av oktober”. Den här nyheten lät som musik i mina och i många andras öron – alla vi som har saknat den fysiska arbetsplatsens stämning och känsla, de gemensamma kaffestunderna och det inofficiella korridorsnacket som aldrig kan ersättas med Teams eller Skype.
En total återgång till det gamla, till tiderna före pandemin, blir det inte fråga om. Det sägs i rekommendationen från den 24 september att de statliga arbetsplatserna ”kan förbereda sig på att kombinera närarbete och distansarbete”. Vad betyder det? Det betyder antagligen ett slags hybridmodell, att arbetstagaren dels jobbar på arbetsplatsen, dels hemifrån (eller någon annanstans ifrån). Månne fredagen blir den populäraste distansdagen? Men vem ska bestämma, blir det obligatoriskt att jobba på distans emellanåt, måste man vara med och leka hybrid eller blir det en rekommendation bland många andra?
En del får säkert abstinensbesvär då det blir dags att gå tillbaka till jobbet. Människan vänjer sig vid det mesta, till och med att sitta hemma i soffan med datorn i famnen. Det här kändes säkert konstigt för många till en början, men nu kan det kännas lika konstigt att laga sig klar på morgonen och att åka i väg till arbetsplatsen. Pandemin har pågått så länge att vi till och med har en ny generation i arbetslivet som aldrig har upplevt kontorsarbete. Hur beter man sig på en gemensam arbetsplats?
Vi har säkert långa och utdragna diskussioner framför oss om distans- och närarbetets för- och nackdelar. ”Varför måste jag komma till mötet då jag kan delta på distans?” Jag har hört kolleger säga att det är effektivare att jobba hemifrån och att man uträttar mera då inte en stor del av arbetsdagen går åt till att resa till och från jobbet. Det här kan visserligen stämma, men det här argumentet har ingenting med pandemin att skaffa. Det handlar mera om hur man utnyttjar dygnets timmar maximalt.
En positiv aspekt med coronaparentesen är att den äldre generationen äntligen lärde sig lite mera av tekniken som behövs för distansmöten. En del har lärt sig att använda chatboxen för att kommentera eller be om ordet samtidigt som det virtuella mötet pågår. Det är klart att de här nya teknikerna kommer att sätta sin prägel på arbetskulturen i framtiden. Säkert kan en del möten och kortare arbetsresor slopas i framtiden men jag hoppas innerligen att det också kommer att finnas plats för riktiga möten människor emellan.
Pandemins historia har ännu inte skrivits. Var det fråga om en kollektiv masspsykos, var det en överreaktion att skicka hem folk från arbetsplatserna? Hur mycket skada har den här perioden vållat, dels för produktiviteten, dels för människors allmänna välbefinnande? Kontorsarbetet är förstås bara en dimension av restriktionernas effekter. Ungdomar som inte har fått gå till skolan, hobbyer som inte har fått utövas och pensionärer som tvingats till isolering är andra negativa fenomen, vars omfattning ännu inte är helt klarlagda.
"Var det fråga om en kollektiv masspsykos, var det en överreaktion att skicka hem folk från arbetsplatserna?"