Det är inte enbart kulturpolitiken som kräver nytänkande

KULTUR Under tiden efter finanskrisen för cirka tolv år sedan har man i Finland årligen i budgeten varit tvungen att göra nedskärningar för att anpassa sig till den ekonomiska verkligheten. Dessa nedskärningar har varit nödvändiga trots att man samtidigt kraftigt ökat upplåningen som stigit från drygt 40 till cirka 70 procent av bnp under denna tid.

Eurozonen har globalt sett gått sämst i jämförelse med motsvarande regioner och vårt land hör till de länder som gått sämst inom eurozonen. Enligt Finansministeriet fortsätter denna trend vilket givetvis gör att kulturpengarna kommer att minska i framtiden och grälet om vem som skall få stöd av allt att döma ökar.

Det är allmänt känt att den så kallade elitkulturen som opera och klassisk musik, som når endast någon futtig procent av befolkningen, får ett proportionellt sett stort understöd på bekostnad av kultur som film, dans, populärmusik, jazz, cirkus och idrott.

Då resurserna blir allt knappare blir en rättvisare fördelning allt viktigare varvid en större del av skattebetalarna gynnas. Operan är ett exempel på hur en begränsad skara åtnjuter ett groteskt stort understöd på bekostnad av annan kultur.

I debatten som förts i denna tidning kan man i detta avseende ge Kaj Korkea-aho rätt eftersom vänsterpartierna inte gjort mycket för att skapa en rättvisare fördelning av kulturpengarna. Det är dock inte enbart vänsterpartierna som är skyldiga utan övriga partier har också förpliktelser.

Kulturanslagen kommer av allt att döma att minska snarare än att öka vilket gör det allt viktigare att föra en kulturpolitik som har en adress till många i stället för kulturformer som når endast en futtig procent av skattebetalarna.

Ojämlikheten har som känt ökat i samhället, vilken trend är global. Att med ekonomiskpolitiska medel bekämpa denna utveckling har varit förenat med svårigheter då detta ansetts negativt påverka tillväxten. Det är sålunda allt viktigare att åtgärda orättvisorna inom kulturpolitiken.

Detta behöver inte nödvändigtvis ske på bekostnad av den konstnärliga kvaliteten eftersom hög konstnärlig kvalitet också kan uppnås och ofta uppnås inom så kallad populärkultur. För ett litet folk som vårt är populärkulturen också viktig genom att den är identitetsskapande. Tänk bara på den finska tangon och finlandssvensk revykultur.

Alla intressegrupper i samhället har en självklar rätt att tala i egen sak vilket förvånar angreppet på kulturarbetarna som gjorts i denna tidning. Frilansarna torde höra till den grupp som lidit mest av nedskärningarna och behöver mer omtanke än famösa påhopp.

Mest av allt behövs en rättvisare fördelning av de allt knappare kulturmedlen vilkas andel av budgeten inte kommer att öka. Finland behöver ett kulturpolitiskt nytänkande och mindre en kulturpolitik som stelnat i sina former.

Efter det att Finland gick med i euron har tillväxten nästan avstannat och skuldsättningen kraftigt ökat. Skuldsättningen har ökat trots nedskärningar, det vill säga sparande och inte slösande. Då vår nuvarande regering tillträdde var statsskulden drygt 100 miljarder euro och är i dag närmare 145. Finland köpte nyligen ett återhämtningspaket värt två miljarder euro och betalade för detta sex miljarder euro. Bland annat italienska skattebetalare gynnades av överpriset. Italienska skattebetalare är som känt klart förmögnare än finländska. Sådant har man råd med, men inte med några futtiga miljoner åt inhemska fattiga kulturarbetare. Det är inte enbart kulturpolitiken som kräver nytänkande.