Berörande om en pojkes unika sätt att vara i världen
Alexander Wendelin gör ett oerhört känsligt porträtt av en femtonåring på autismspektrumet i Lilla Teaterns uppsättning av den internationella succén Den besynnerliga händelsen med hunden om natten.
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
Text: Mark Haddon. Dramatisering: Simon Stephens. Övers. till svenskan: Anna Simberg. Regi: Paavo Westerberg. Scenografi, kostym: Sven Dahlberg. Video: Toni Haaranen. Mask: Milja Mensonen. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka. På scenen: Alexander Wendelin, Ulriikka Heikinheimo, Vuokko Hovatta, Robert Kock, Pia Runnakko, Cecilia Paul, Joachim Wegelius. Premiär på Lilla Teatern 2.10.
Sju skådespelare marscherar upp på scenen, sätter sig på stolar utplacerade kring väggarna och – padam, en död golden retriever dimper ner mitt på golvet från ingenstans. Överraskningen är total, och där börjar en berättelse som håller greppet om en i tre timmar.
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten hette också den prisbelönta romanen av Mark Haddon, som den lika prisbelönta pjäsen dramatiserad av Simon Stephens baserar sig på. Lilla Teaterns uppsättning utgör Paavo Westerbergs regidebut på Lilla Teatern.
Historien om femtonåriga Christopher, som bestämmer sig för att lösa gåtan om vem som mördade grannens hund med en grep – eftersom det inte var han, fastän han till att börja med anklagas för det – vecklar ut sig bit för bit för att slutligen bli något mycket mer än vad den först ger sken av att vara.
Christopher är bara Christopher
Christopher, spelad av Alexander Wendelin som gör sin första stora huvudroll på Lilla Teatern med en otrolig känslighet, lyhördhet och integritet, är mattegeniet som inte tycker om att någon rör vid honom, eller om brun eller gul mat. Han trivs bäst ensam med sin dator och sin råtta. Universum kan han tala om tills någon ber honom sluta. Ingen diagnos nämns i pjäsen. Christopher är bara Christopher.
När han trots sin pappa Eds (Robert Kock) stränga förbud börjar sina efterforskningar i grannskapet, stöter han först på en mur av tystnad. Det blir den vänliga granntanten med kexen (Pia Runnakko) som slutligen talar bredvid mun, och senare hittar Christopher också en ask full med brev som vänder upp och ner på allt han trott var sant.
Historien är både humoristisk och sorglig, men främst av allt mycket mänsklig. Relationer är inte lätta, att kontrollera sina reaktioner går inte alltid, och att vara annorlunda är då direkt inte heller alltid så lätt. Vi lever alla enligt bästa förmåga.
Stämningsfull visualisering
Föreställningen har en klapprande rytm med skarpa byten av ljus och mörker, tystnad och ljud (ljus av Ville Aaltonen, ljud av Antero Mansikka). De enkla svarta stolarna förflyttas i en egen koreografi och skapar olika rum, och de rundade väggarna med dörrar tar oss till olika platser. Lite ofrivillig komik blir det då gliddörrarna ett par gånger hakar upp sig – förhoppningsvis kan de fixas inför nästa föreställning.
Berättelsen visualiseras med vardagliga föremål som faller ner från taket och blir hängande i luften. Minnen, bilder och tankar svävar överallt som händer. Lösningen är intressant och rolig. Videoprojiceringarna av Toni Haaranen skapar ytterligare stämning.
Hans minspel, energi, röstläge och speciellt hur han håller och för sina händer är noga framarbetat, säkerligen både av honom själv och av regissören Westerberg.
Klarar av utmaning
Medan alla skådespelare gör ett gott jobb, är det Alexander Wendelin som verkligen imponerar.
Jag kan tänka mig att rollen verkligen inte är lätt, och fallgroparna kunde vara många. Hur porträtttera en person vars beteende och verklighet avviker från en själv och det som ses som norm, utan att göra det på ett förlöjligande, missvisande, pinsamt, överdrivet eller icketrovärdigt sätt?
Samma dilemma gäller så klart alla situationer då rollkaraktären hör till en minoritet och skådespelaren till en majoritet, men det aktuella fallet känns extra känsligt.
Därmed är det ännu mer glädjande och vackert att Wendelins porträtt av Christopher är så välgjort och på något vis självklart. Hans minspel, energi, röstläge och speciellt hur han håller och för sina händer är noga framarbetat, säkerligen både av honom själv och av regissören Westerberg. Känslo- och raseriutbrotten känns också verkliga och gör ont att vittna.
Samtidigt är det av ett slag som åtminstone undertecknad aldrig sett på en teaterscen förut. Just detta är nog en av orsakerna att pjäsen blivit så prisad: det måste finnas plats för alla inom konsten.
Spartacus
Koreografi: Lucas Jervies, scenografi och dräkter: Jérôme Kaplan, ljus: Benjamin Cisterne, dramaturgi: Imara Savage, stridskoreografi: Nigel Poulton. Nationalbalettens premiär 1.10.
Nationalbalettens enda premiär i höst är Spartacus, ursprungligen uruppförd i Leningrad 1956 och synnerligen populär i Sovjetunionen med sina bombastiska stridskoreografier. Regimen lär ha identifierat sig med de kuvades kamp och tänkt sig Stalin som en hjälte av Spartacus kaliber. Vid Nationalbaletten har verket satts upp senast 1979 och en ny version känns synnerligen välkommen.
Historien om hur den tillfångatagne Spartacus tvingas bli gladiator för att sedan leda ett uppror tolkas i en version från Australien, uruppförd 2018. Koreografen Lucas Jervies och hans team har gjort ett hårt jobb med att fräscha upp verket.
Aram Chatjaturjans medryckande musik har bantats ner till tre intensiva akter och dramaturgin är delvis omstöpt. Speciellt lyckad är den förnyade andra akten, där vi befinner oss i general Crassus villa med allt vad det innebär av bad, kurtisaner och lyxliv. Just här finns plats för att behandla psykologisk terror på ett djupare plan. Jag fastnar för små detaljer som att de befriade slavinnorna försiktigt smakar på den mat och dryck de för en stund sedan serverat åt andra.
Segrare och besegrade
Spartacus är givetvis verkets stora hjälte men också en levande varelse av kött och blod, en älskande make som både lyfter sin Flavia på raka armar och ömt smeker henne över håret. Denna tolkning av verket handlar mindre om legender och exotisk prakt och mer om psykologi. Hur påverkas människan av våld och skräck, av kärlek och vänskap? Rollindelningen mellan segrare och besegrade kan kastas om när som helst.
Det kreativa teamet har sökt inspiration från totalitära regimer närmare nutid och deras romarrike kryddas med brutalistisk arkitektur, svajande röda flaggor, soldater med nazityska vibbar och monumentala skulpturer som störtas av rebellerna. Scenografin är elegant och kraftig, liksom den effektfulla belysningen. Visuellt är scenen då gladiatorerna krälar fram ur sina celler som fångna djur speciellt magisk.
Dansare och atleter
Koreografiskt håller sig generalens entourage närmare den klassiska balettens värld med fina linjer och raka rader, medan de fångna trakierna kännetecknas av mjukare böljande rörelser. Gladiatorerna rör sig djuriskt, brottningsartat, nästan groteskt.
Språken används logiskt, endast några få gånger blir jag konfunderad, till exempel känns Spartacus virtuosa solovariation i tredje akten plötsligt som fel språk.
Om klassisk balett ofta placerat ballerinorna som ögonfröjd i centrum är Spartacus framför allt de manliga dansarnas arena och vi får beskåda dem inpå bara kroppen. Om någon tror att klassisk balett bara handlar om att sväva fjäderlätt kan hen här granska muskelmassan som ligger bakom. Striderna är vilda och verkliga med smällar och strypgrepp – en noggrant koreograferad kamp på liv och död. Att Nationalbaletten passar på att visa upp sina atletiska manliga dansare i videoklipp på sociala medier får mig att småle (kolla in hashtaggen #TreenaaKuinSpartacus).
Fina rollprestationer
I händelsernas centrum står två huvudrollspar som på sätt och vis speglar sig i varandra. Då Spartacus dansar bredbent med stark jordkontakt är general Crassus ett svajigt grässstrå med lösa höfter. Den ena gemålen reagerar på Spartacus blod med blodtörst och segerrus, den andra med sorg och fasa. Könsrollerna känns också passligt uppdaterade, alla fyra är starka på sitt sätt.
Michal Krčmář är bekant från otaliga huvudroller och fullständigt övertygande även som Spartacus. Han fångar det kraftiga ledarskapet och det vilda temperamentet, men också ömheten och sorgen. Spartacus älskade Flavia tolkas kraftigt och sensibelt av Zhiyao Chen. Spartacus och Flavias pas de deux i tredje akten blir ett av kvällens stora utropstecken – ett klassiskt bravurnummer vars rörelsespråk ändå aldrig blir förutsägbart.
Henry Grey gör ett klockrent porträtt av general Crassus, osympatisk och slemmig med ett föraktfullt grin. Hans Tertulla, skickligt dansad av Claire Teisseyre, har mer ryggrad i sin koreografi, som är explosiv och snabb, till och med på gränsen till fullproppad.
Lite irriteras jag av att avbrytas av två pauser, men som helhet flyter Spartacus utmärkt på berättelsens villkor.