Skönt skimrande barockpärlor
Smått genialt när Helsingfors barockorkester och kören I Dodici presenterar dödsscener ur verk från två och ett halvt sekel.
KLASSISKT
Helsingfors barockorkester & I Dodici
Musikalisk ledning och gamba: Jay Bernfeld. Solister: Rinat Shaham, mezzosopran, Artavazd Sargsyan, tenor, Ashley Riches, basbaryton, Rachel Redmond, sopran, Sonja Runje, mezzosopran. Ljusdesign: Ari ”Valo” Virtanen. Wagner, Monteverdi, Purcell. Musikhuset 3.10.
Helsingfors barockorkester och produktionens konstnärlige ledare Jay Bernfeld hade kläckt ett koncept, som kändes inte bara fräscht och annorlunda utan även smått genialt. Att presentera dödsscener ur verk från två och ett halvt sekel är onekligen rafflande och att därtill svänga på steken så att det verk som är skrivet för den största besättningen framförs med den minsta visade sig vara inte bara fyndigt utan högst fungerande.
En poäng med att göra Isoldes Liebestod ur Wagners Tristan und Isolde med fem gambor var förstås att understryka de kammarmusikaliska kvaliteter som genomsyrar både denna scen och så mycket annat av Wagners penna. I Ann Hallenbergs ställe inkallade mezzon Rinat Shahams tolkning var motsvarande lyriskt läcker och även om det nog hördes att detta inte var hennes centrala repertoar fann hon tilltalande sensitiva kvaliteter i sin stämma.
Smart var även tilltaget att mot Wagner ställa en annan av historiens största musikdramatiska innovatörer, Claudio Monteverdi, vars dramatiska scen Combattimento di Tancredi e Clorinda förbryllade premiärpubliken med bland annat stråktekniska nymodigheter som tremolon och pizzicaton. Skönsjungande tenoren Artavazd Sargsyan fängslade Musikhuspubliken
med sitt energiska berättargrepp och Ashley Riches och Rachel Redmond var mitt i prick som de olycksamma älskandena.
Omöjlig kärlek
Kvällens största besättning – ett drygt tjugotal – fick vi sedan avnjuta i en av de allra skönast skimrande pärlorna ur barockens operarepertoar, Henry Purcells kompakt känsloladdade Dido and Aeneas, som framfördes i sin helhet. Den under jordiska omständigheter omöjliga kärleken får även här sin slutliga förlösning i en hinsides dimension och Shaham och Riches imponerade såväl röstligt som inlevelsemässigt i huvudrollerna.
En speciell eloge går till kroatiska mezzon Sonja Runje, som gjorde trollpackan med härligt uttrycksfull stämma. Projektkören I Dodici agerade bland annat häxor och demoner och det hela hade förlänats en fjäderlätt regi som fungerade väl i samklang med Ari Virtanens ljussättning. Bernfeld, som specialiserat sig på äldre tiders vokalmusik, höll de sceniska sammanhangen i ett säkert grepp från sin gambapall och Hebo spelade sedvanligt alert under konsertmästaren Aira Maria Lehtipuus energiska ledning.
Helsingfors barockorkester firar sin tioårsjubilerande konsertserie för tidig musik med ett gediget sammansatt höstprogram, som bjuder på såväl älskade klassiker som spännande fynd ur historiens skattkammare. Säsongen avrundas på ett festligt sätt med Haydns opera L’isola disabitata, som framförs vid nyårskonserterna och dessförinnan även vid Vasa barockfestival. Den här konserten ges i repris tisdag 5.10.