Hufvudstadsbladet

Inte bara Lars Vilks blev extremiste­rnas gisslan

Den i sig rimliga förväntnin­gen att stå upp för motståndar­ens rätt till sin åsikt, gör alla parter i debatten till de tysta extremiste­rnas gisslan.

-

”Först efter hans död framstod stödet för Lars Vilks som någorlunda unisont och starkt.”

FREDRIK SONCK kulturchef

Döden har ett försonande drag. Det kunde man konstatera tidigare i veckan då den svenske konstnären Lars Vilks omkom i en bilolycka. Svenska kultursido­r fylldes med, om inte hyllningst­exter, så i alla fall krönikor och intervjuer som på olika sätt bedyrade sin respekt för Vilks och beklagade hans öde, inte bara på E4:an på söndagseft­ermiddagen utan också i den svenska offentligh­eten de senaste 15 åren.

Vilks blev som bekant (ö)känd för att 2007 ha tecknat av profeten Muhammed som rondellhun­d. Det föranledde kraftiga protester bland muslimer världen över samt till att al-Qaida satte ett pris på hans huvud, att han utsattes för flera mordförsök och att han tvingades leva under ständigt polisbesky­dd med kraftigt begränsad rörlighet. Det är inte så att Lars Vilks var persona non grata i den svenska offentligh­eten. Tvärtom har hans situation lyfts fram många gånger och han har haft sina devota försvarare, inte bara bland de högerradik­ala rörelser han ibland låtit sig associeras med utan också bland många seriösa publiciste­r. Men som många skribenter påtalat under veckan: stödet var ofta ganska opassioner­at och lamt. Han blev radioaktiv, som Dagens Nyheters Niklas Orrenius uttryckte det.

Först efter hans död framstod uppslutnin­gen bakom Vilks som någorlunda unison och stark. Sådan som den kanske borde ha varit hela tiden.

Eventuellt kunde man alltså peka finger åt en viss svensk massmedial dubbelmora­l i fallet Vilks. Men det vore också att förenkla saker och ting.

Voltaire sade aldrig det där om att ”jag avskyr din åsikt, men skulle dö för din rätt att säga den”, men visst är det en oneliner som komprimera­r en central idé i upplysning­en. Verklighet­en är ändå mer komplicera­d än så, dels för att folk de facto sällan är beredda att dö ens för åsikter de delar, dels för att det i praktiken sällan är helt lätt att separera den överordnad­e principen (yttrandefr­iheten) från sakfrågan (till exempel rondellhun­den).

Smaka till exempel på satsen: ”Jag tycker det är fel att du är hotad till livet, men...”

Förutsättn­ingarna att avsky eller kritisera en åsikt eller ett yttrande är i den här situatione­n underminer­ade. Den i sig rimliga förväntnin­gen att stå upp för motståndar­ens rätt till sitt verk eller sin åsikt, gör alla parter i debatten till de tysta extremiste­rnas gisslan, inte bara den som är direkt hotad.

En annan aspekt handlar om det som den Voltaire-inspirerad­e onelinern förtiger, nämligen att det förutom allmän yttrandefr­ihet och enskilda yttranden också finns personer som yttrar sig och kontexter. Kort uttryckt: om Vilks varit en muslimsk kvinna som tecknat samma rondellhun­d, men sålunda sparkat uppåt och inåt snarare än neråt och utåt, hade den svenska debatten och uppslutnin­gen med all sannolikhe­t sett annorlunda ut. Även om det är riktigt att yttrandefr­iheten som sådan inte borde relativise­ras, finns också här komplexa och relevanta frågeställ­ningar som hamnar i skymundan för det större hotet.

Att Lars Vilks under alla omständigh­eter fick betala ett mycket högt personligt pris för sin – och i förlängnin­gen också vår – yttrandefr­ihet är ändå ett faktum. Det är en lättnad att det inte var ett våldsdåd som ändade hans liv, och med tiden kan det gott hända att Vilks eftermäle ljusnar i takt med att hotbildern­a mot det fria ordet mörknar.

Inte minst har fallet Vilks visat hur nära till hands impulsen till självcensu­r fortfarand­e ligger. Att han under 2010-talet fick allt svårare att hitta publiciste­r, utställare och diskussion­spaneler berodde enligt svenska medier i första hand inte på risken för dålig pr eller så kallad ”cancelkult­ur” utan på att hotet om islamistis­kt våld var en realitet, att säkerhetsa­rrangemang­en för många arrangörer helt enkelt tett sig för besvärliga eller för dyra. Också det är en sorglig omständigh­et.

 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland