Inte bara Lars Vilks blev extremisternas gisslan
Den i sig rimliga förväntningen att stå upp för motståndarens rätt till sin åsikt, gör alla parter i debatten till de tysta extremisternas gisslan.
”Först efter hans död framstod stödet för Lars Vilks som någorlunda unisont och starkt.”
FREDRIK SONCK kulturchef
Döden har ett försonande drag. Det kunde man konstatera tidigare i veckan då den svenske konstnären Lars Vilks omkom i en bilolycka. Svenska kultursidor fylldes med, om inte hyllningstexter, så i alla fall krönikor och intervjuer som på olika sätt bedyrade sin respekt för Vilks och beklagade hans öde, inte bara på E4:an på söndagseftermiddagen utan också i den svenska offentligheten de senaste 15 åren.
Vilks blev som bekant (ö)känd för att 2007 ha tecknat av profeten Muhammed som rondellhund. Det föranledde kraftiga protester bland muslimer världen över samt till att al-Qaida satte ett pris på hans huvud, att han utsattes för flera mordförsök och att han tvingades leva under ständigt polisbeskydd med kraftigt begränsad rörlighet. Det är inte så att Lars Vilks var persona non grata i den svenska offentligheten. Tvärtom har hans situation lyfts fram många gånger och han har haft sina devota försvarare, inte bara bland de högerradikala rörelser han ibland låtit sig associeras med utan också bland många seriösa publicister. Men som många skribenter påtalat under veckan: stödet var ofta ganska opassionerat och lamt. Han blev radioaktiv, som Dagens Nyheters Niklas Orrenius uttryckte det.
Först efter hans död framstod uppslutningen bakom Vilks som någorlunda unison och stark. Sådan som den kanske borde ha varit hela tiden.
Eventuellt kunde man alltså peka finger åt en viss svensk massmedial dubbelmoral i fallet Vilks. Men det vore också att förenkla saker och ting.
Voltaire sade aldrig det där om att ”jag avskyr din åsikt, men skulle dö för din rätt att säga den”, men visst är det en oneliner som komprimerar en central idé i upplysningen. Verkligheten är ändå mer komplicerad än så, dels för att folk de facto sällan är beredda att dö ens för åsikter de delar, dels för att det i praktiken sällan är helt lätt att separera den överordnade principen (yttrandefriheten) från sakfrågan (till exempel rondellhunden).
Smaka till exempel på satsen: ”Jag tycker det är fel att du är hotad till livet, men...”
Förutsättningarna att avsky eller kritisera en åsikt eller ett yttrande är i den här situationen underminerade. Den i sig rimliga förväntningen att stå upp för motståndarens rätt till sitt verk eller sin åsikt, gör alla parter i debatten till de tysta extremisternas gisslan, inte bara den som är direkt hotad.
En annan aspekt handlar om det som den Voltaire-inspirerade onelinern förtiger, nämligen att det förutom allmän yttrandefrihet och enskilda yttranden också finns personer som yttrar sig och kontexter. Kort uttryckt: om Vilks varit en muslimsk kvinna som tecknat samma rondellhund, men sålunda sparkat uppåt och inåt snarare än neråt och utåt, hade den svenska debatten och uppslutningen med all sannolikhet sett annorlunda ut. Även om det är riktigt att yttrandefriheten som sådan inte borde relativiseras, finns också här komplexa och relevanta frågeställningar som hamnar i skymundan för det större hotet.
Att Lars Vilks under alla omständigheter fick betala ett mycket högt personligt pris för sin – och i förlängningen också vår – yttrandefrihet är ändå ett faktum. Det är en lättnad att det inte var ett våldsdåd som ändade hans liv, och med tiden kan det gott hända att Vilks eftermäle ljusnar i takt med att hotbilderna mot det fria ordet mörknar.
Inte minst har fallet Vilks visat hur nära till hands impulsen till självcensur fortfarande ligger. Att han under 2010-talet fick allt svårare att hitta publicister, utställare och diskussionspaneler berodde enligt svenska medier i första hand inte på risken för dålig pr eller så kallad ”cancelkultur” utan på att hotet om islamistiskt våld var en realitet, att säkerhetsarrangemangen för många arrangörer helt enkelt tett sig för besvärliga eller för dyra. Också det är en sorglig omständighet.