Gurnah: Grusade förhoppningar kännetecknar mycket av det jag skrivit
Abdulrazak Gurnah var utan tvekan ett överraskningsnamn, men intervjuades av HBL:s medarbetare Kerstin LindmanStrafford 2006. Här kan du läsa intervjun – där han berättar att grusade förhoppningar kännetecknar mycket av det han skrivit!
I HBL-intervjun från 2006 berättar Abdulrazak Gurnah även att hans litteratur också speglar ”de besvikelser han känt över hur han klarat omställningarna i sitt liv” – trots att han på många sätt var framgångsrik också innan Nobelpriset.
Gurnah kom till England som 18-åring från Zanzibar. Senare blev han professor i engelska språket vid University of Kent i Canterbury. Hans första språk är kiswahili och vid intervjutillfället hade han med framgång publicerat sju romaner på engelska som översatts till många språk. Romanen Paradise nominerades för både Booker- och Whitbreadpriset.
Intervjuaren Kerstin LindmanStrafford konstaterar: ”han lyckas få texten att dofta av en sällsam blandning av läder och parfym, kåda och kryddor. Samma exotism kännetecknar romanen By the Sea där han berättar om hur Saleh Omar kommer som asylsökande till England från det blommande tropiska Zanzibar och får lov att logera i ett mörkt och sjabbigt hus vid kanalkusten”. Kerstin Lindman-Strafford: Du talar om besvikelse och skuldkänsla, på vilket sätt det senare?
– Inte i betydelsen att ha gjort något fel utan mera detta att man lämnade ett land, en miljö och kanske ångrar sig
Du ångrar dig?
– Jag arbetar här, jag trivs med mitt arbete, jag har allt jag kunde önska mig, men ändå … var känner jag mig hemma? Jag kan inte glömma att jag kommer någon annanstans ifrån och känslan växer sig starkare ju äldre jag blir. Zanzibar är mitt hem och jag tänker på det varje dag. Hur viktigt är det för en författare att ha vad du kallar ett hem?
– De flesta av oss fungerar säkert rätt bra i en global värld, i varje fall i vårt dagliga arbete, men jag tror att avsaknaden av ett hem, en plats man känslomässigt tillhör, är destruktiv och tragisk för en författare, och kanske också för andra. Bombtragedin i London i juli i fjol kom sig ju av att unga muslimer inte kände sig hemma någonstans. De hade ingenting gemensamt med sina föräldrar, de försökte finna något de kunde identifiera sig med. Hur uttrycker du det i din litterära verksamhet?
– Jag tror jag kan säga att jag skriver om livet här och livet där. Allt det jag åstadkommit kommer sig av att jag bor här men är från ett annat ställe: det är inte unikt, miljoner människor delar min belägenhet.
– Mina tidiga böcker handlade om England och var en reaktion på livet i England. Då jag först begav mig bort tänkte jag inte ens på att skriva. Jag ville bara bort från terrorn därhemma. Småningom började jag skriva ur minnet om det liv jag lämnat bakom mig, platser, levnadsvanor, som var förlorade för alltid, eller så kändes det. Men egentligen handlade de böckerna mera om hur det var att leva i England i motsats till Zanzibar. Jag ville skriva om främlingskapet här. Jag hade en trygg existens och på något sätt fyllde det mig med skuldkänslor och sorg.
– Jag har alltid varit intresserad av hur människan kan forma om sig själv och det var ju det som måste ske; alla dessa människor som liksom jag själv kommit till Europa var tvungna att förändras, att skapa om sig själva. Det är kännetecknande för hela det nutida Europa, människor har kommit hit och bär inom sig berättelser om andra världar.
– Sedan gjorde jag en lång resa hem, och en tid senare en ny resa, och kom fram till att jag ville skriva om ett inre landskap, den värld som lever i invandrarens minnesbilder och traditioner. Invandrarna har haft med sig sina historier och de bör få lyssnare. Man kunde uttrycka det så att vår tids sagor nu kommer från andra icke-västerländska kulturer. Det förändrar litteraturklimatet helt.
Inget paradis
Ett resultat var Paradise och det är intressant nog en bok som med sin ironiska titel också visar att Östafrika före kolonialismen inte var speciellt paradisiskt. Olika raser skapade sina egna stereotypa uppfattningar om andra raser och kvinnor och barn behandlades omänskligt.
– Javisst. Människorna hade inte en paradisisk tillvaro innan européerna kom och jag ville visa hur komplicerat deras liv var också före. Hur mycket har Storbritannien förändrats sedan du anlände?
– Det var så fullständigt annorlunda då än vad jag hade föreställt mig, framför allt detta att folk tyckte så illa om mig och visade det öppet. På senare år har britterna civiliserats, och man börjar äntligen få en känsla av att det verkligen är möjligt att leva i ett samhälle där alla rasers och färgers rättigheter respekteras. Rasismen från förr är nästan borta och det är helt underbart. Det betyder förstås inte att människor tänker annorlunda, men deras beteende har förändrats.
– För mig handlar det kanske också om ålder. Om du är en ung svart kille med huvan neddragen så är du kanske mera utsatt. Och Zanzibar – vad ger dig hemlängtan?
Universitetsprofessor Gurnah i det sterilt vitkalkade arbetsrummet småler.
– När jag känner en speciell fläkt från havet, det får mig att känna mig hemma.