En ensam astronaut i Ivry-sur-Seine
Gagarine är en imponerande vacker debutfilm som ber åskådaren lämna sina realistiska frågor därhän. Filmen spelades in när Parisförorten Cité Gagarine revs och är gjord i nära samarbete med dem som tvingades se på när deras hem jämnades med marken.
DRAMA
Gagarine
Regi: Fanny Liatard, Jérémy Trouilh. Manus: Fanny Liatard, Jérémy Trouilh, Benjamin Charbit. Foto: Victor Seguin. I rollerna: Alséni Batheny, Lyna Khoudri, Jamil McCraven, Finnegan Oldfield, Farida Rahouadj. 95 min. F12
Fanny Liatards och Jérémy Trouilhs debutfilm Gagarine är ingen klassisk förortsskildring, utan en drömsk berättelse om tillhörighet och förlust. Filmens titel åsyftar Cité Gagarine, ett bostadsområde (miljonprojekt om en så vill) i Ivry-sur-Seine, en förort till Paris, som byggdes i början av sextiotalet. Då var det en symbol för kommunismens framtid och fick sitt namn efter den sovjetiske kosmonauten Jurij Gagarin, som också närvarade vid invigningen. Men under åren tappade kommunismen mark, arbetslöshet kom att prägla området, demografin förändrades och de enorma höghusen lämnades åt sitt öde, tills de så sent som förra året revs. Liatard och Trouilh har delvis filmat på plats innan rivningen och väver också in arkivmaterial i filmen, på ett synnerligen välfungerande sätt.
Fascinerad av rymden
För sextonåriga Youri (Alséni Batheny) är Cité Gagarine inte bara ett tak över huvudet. Han har bott där hela sitt liv och sedan hans mor i princip lämnat honom för en ny man har det också blivit hans familj. Närmast finns bästa vännen Houssam (Jamil McCraven) och extramamman Fari (Farida Rahouadj) men för Youri är gemenskapen större än så, i den ryms även mannen som spelar trumpet varje morgon, barnen som springer runt på gården, killen som säljer droger. För att inte tala om Diana (Lyna Khoudri) som får Youri att le sitt blyga leende.
Lite väl drömskt
Youri, döpt efter Gagarin och kanske just därför oerhört fascinerad av rymden, har dessutom axlat rollen som en sorts självutnämnd gårdskarl; han byter lampor, reparerar hissen och målar väggar. Tanken är att om byggnaden är i skick kan staten inte riva ner den, trots det ständiga evakueringshotet. Men inte ens Youri kan göra något åt asbesten, råttorna och det livsfarliga slitaget i själva konstruktionen och en dag kommer beskedet, om ett halvår rivs alltihop.
De övriga invånarna packar ihop sina familjer och tillhörigheter, vissa med glädje, andra med sorg, men Youri stannar. Inte enbart för att han inte har någonstans att ta vägen utan för att Cité Gagarine är som en förlängning av honom, de hör ihop. Och här tar filmen ett stort kliv in i den magiska realismen när den låter Youris tillvaro sammansmälta med hans namnes. De övergivna lägenheterna och tomma korridorerna blir som gångarna i en rymdstation och Youri en ensam astronaut som genom uppfinningsrikedom och av nödtvång lever kvar i hemlighet medan rivningsarbetet påbörjas i andra ändan av huslängan. Det är en otroligt vacker parallell som dras och den går såklart att läsa både som metafor och som faktisk fantasi. Rymden är både frihet och fängelse, delaktighet och isolation. För Youri handlar det om oförmågan att släppa taget men också om en genuin omsorg, om att lägga ett värde i något som inte värdesätts av samhället.
Gagarine är en imponerande debutfilm, vacker (mycket tack vare fotografen Victor Seguin) och hängiven sin vision. Men det är en film som ber åskådaren lämna sina realistiska frågor därhän, och om den lyckas hela vägen kan vi vara oense om. För egen del blir det lite väl drömskt till slut, fantasin vinner över verkligheten på ett sätt som åtminstone lämnar mig med en känsla av förlust.
Martina Moliis-Mellberg
recensent Fantasin vinner över verkligheten på ett sätt som åtminstone lämnar mig med en känsla av förlust.