På småtimmarna, efter stängningsdags
Mika Kaurismäkis coronafilm handlar om tre män som samtalar på baren med samma namn i Helsingfors. Även om skådespelarna kan sin sak är den cinematiska inramningen i snävaste laget. Är det här verkligen vad vi vill ha efter att ha suttit hemma i ett och ett halvt år?
DRAMA
Natten benådar
★★✩✩✩
Regi: Mika Kaurismäki. Manus: Kaurismäki och Sami Keski-Vähälä. Foto: Jari Mutikainen. I rollerna: Timo Torikka, Pertti Sveholm, Kari Heiskanen, Anu Sinisalo. 85 min.
Extraordinära tider kräver extraordinära filmiska grepp. Det verkar vara tanken bakom Mika Kaurismäkis Natten benådar (Yö armahtaa), ett karaktärsorienterat drama som utspelar sig i skuggan av coronahelvetet och i hög grad bygger på improvisation.
Hur som helst är det de manliga själslandskapen som pockar på uppmärksamhet, precis som i Kaurismäkis Tre vise män från 1998 (med samma skådespelaruppsättning om än helt andra rollgestalter). I den meningen kunde man tala om en syskonfilm, nog för att nybygget är bra mycket starkare.
En runda till
Bortsett från en kort introduktion utspelar sig filmen på Corona Bar i Helsingfors, ett Corona som på förekommen anledning tvingats stänga. På plats finns blott Pertti Sveholms krögare Heikki, som har lätt att hålla sig för skratt. Ett livsverk håller på att gå upp i rök (eventuellt bokstavligt talat, en bensindunk väntar).
Sedan knackar det på dörren och där står Risto (Kari Heiskanen), läkaren och stamkunden, som tjatar sig till ett glas rödtjut. Han har nyligen förlorat en av sina patienter, en tonårstjej, och humöret, känsloregistret, är därefter.
Och eftersom musketörerna och de vise männen alltid är tre till antalet ansluter sig en Juhani (Timo Torikka) snart till sällskapet. Hans undanflykt: en dotter som ska föda och en mobiltelefon som slocknat (och behöver laddas).
En runda till och samtalet tar fart. På agendan står allt från de dystra framtidsutsikterna för krogbranschen till läkarkårens mentala hygien. Hur går man vidare efter att ens fjortonåriga patient somnat in?
Juhani, socialtjänsteman i Myrbacka i Vanda, ondgör sig å sin sida över alla de människor som kastas under bussen när samhället drar åt svångremmen. Och förstås blir det tal om kvinnor och barn, om relationer som tagit stryk.
Vid det här laget bjuder filmen även in kvinnfolket (Anu Sinisalo) och i filmens mest uppsluppna scen har ett förfriskat valborgssällskap vägarna förbi, ett gäng som stämmer upp i Kaj Chydenius Kalliolle kukkulalle (annars är det Topi Sorsakoski och Dave Lindholms Pieni ja hento ote som sätter agendan).
Höjer blicken
Att det är synd om den finska mannen är ett tema som i tid och otid betats av, inte minst på film, men glädjande nog ägnar sig Natten benådar inte endast åt navelskåderi. Tidvis höjer man blicken, i riktning mot det filosofiska och existentiella.
Och med tanke på att det är skådespelarna själva som tagit fram dialogen, enligt uppgift på varsitt håll, fungerar det rätt så bra. En läcker rökridå finns också här; en av de tre männen bär på en hemlighet som heter duga.
Sedan kan man tycka att den cinematiska inramningen är i snävaste laget, att det här inte bjuds på så himla mycket film (i ordets traditionella mening). Eller så här: efter att man i ett och halvt år suttit hemma och stirrat i väggen kanske en bredsida bomber och granater är att föredra, dramatiskt sett.
Som sagt, i Natten benådar handlar det om de små, vardagliga, explosionerna. Om skådespelare som kan sin sak. Inte helt fel.