Dopningstesterna är helt enkelt förlegade
”Många oskyldiga idrottsutövare åker fast för struntsaker, som kontaminerade näringstillskott, medan de riktigt fula fiskarna ofta slipper undan.”
Skiddrottningen Marit Bjørgens färska biografi innehåller kanske inte lika saftigt rubrikstoff som till exempel brottningsstjärnans Petra Ollis bok – inga Tinderaffärer, inga förhållanden med äldre män och inga familjetragedier.
Däremot erbjuder Vinnerhjerte: Historien om Marit Bjørgen av Ingerid Stenvold (Kagge Förlag 2021) en hårresande inblick bakom kulisserna i VM i Lahtis 2017. Det fanns spår av ett förbjudet hormonpreparat, 19-norandrosteron, i Bjørgens urinprov efter att hon vunnit avslutningssträckan 30 km.
Internationella skidförbundet FIS bad Bjørgen om en förklaring.
Landslagsläkaren Petter Olberg misstänkte enligt NRK att det avvikande provresultatet kunde bero på att Bjørgen använt ett hormonpreparat för att påverka menstruationscykeln. Det är mycket vanligt, då idrottsutövare vill undvika att menstruationen påverkar deras tävling, och kräver inte läkemedelsdispens.
Bjørgen redovisade för vilka läkemedel hon använt. Det går bara att föreställa sig vilka våndor hon gick igenom under de två veckor det tog innan FIS meddelade att allting var i sin ordning. Bara ett par veckor tidigare hade landslagskamraten Therese Johaug blivit avstängd för ett positivt dopningstest. Det skulle givetvis ha blivit en enorm skandal om tidernas mest framgångsrika kvinnliga skidåkare befunnits skyldig till dopning. För att inte tala om ett justitiemord.
Fallet visar också med all önskvärd tydlighet hur maktlös idrottsutövaren är i systemet. Analysmetoderna har blivit så avancerade att en nanopartikel av en förbjuden substans leder till ett avvikande testresultat, idrottsutövarna måste vara tillgängliga för dopningstester varje dag, och rättssystemet inom idrott är tämligen ensidigt. En idrottsutövare som testar positivt för en förbjuden substans måste bevisa att den inte är skyldig, i stället för tvärtom, vilket är den grundläggande principen i domstolssystemet i en rättsstat.
Antidopningssystemet är förstås till för att skydda de rena idrottsutövarna. Det finns otaliga exempel på hur idrottsutövare dopat sig, försökt dölja sina spår, och ljugit för att undkomma straff.
Det finns också otaliga exempel på idrottsutövare som åkt fast i ett dopningstest efter att ha använt ett kontaminerat näringstillskott, använt ett läkemedel som innehåller en förbjuden substans, eller till och med ha blivit saboterade. Det är ofta mycket svårt att bedöma vem som talar sanning. Därför är antidopningssystemet ganska så drakoniskt, som när Therese Johaug blev dömd till en arton månader lång avstängning av idrottens internationella skiljedomstol Cas, då hon fått i sig en förbjuden substans efter att ha applicerat en sårsalva.
Samtidigt får man ibland intrycket av att de fulaste fiskarna ofta slinker igenom antidopningsnätet. Det krävdes en internationell polisinsats för att avslöja dopningsnätverket kring skid-VM i Seefeld 2019. Det krävdes flera visselblåsare för att avslöja den systematiska dopningen i Ryssland.
Förra året utförde Wada 168 000 dopningstester. En minskning med nästan hälften jämfört med den normala nivån på grund av coronapandemin.
Högst 1–2 procent av dopningstesterna är positiva. Samtidigt har slumpmässigt utförda enkätundersökningar visat att dopning förekommer i betydligt större utsträckning – mer än 40 procent uppgav sig ha använt förbjudna substanser vid friidrotts-VM 2013. Så dopningstesterna är inte särskilt effektiva. Enskilda positiva dopningstester säger inte heller någonting om bakgrunden, vem som försett idrottsutövaren med förbjudna preparat, eller vem som hjälpt till med doseringen, noterar Ivan Waddington och Verner Møller i en artikel i International Journal of Sport Policy and Politics (2019).
Dopningstesterna är helt enkelt en dålig metod för att avslöja dopning. I stället borde Wada samarbeta mera med myndigheterna. I sista hand, spelar det egentligen någon roll om en idrottsutövare av misstag fått i sig en oansenlig mängd av ett förbjudet preparat, som inte ens är tillräckligt för att påverka prestationsförmågan?