Rotlös men inte röstlös
Ni är okej, men ni är inte min mamma. Kan det bli mer drabbande än så? Mia Österlund läser en barnbok om ensamkommande flyktingbarn.
”Ni är inte min mamma”, den repliken repeteras och återkommer som omkväde i bilderboken med samma namn. Skickligt navigerar textförfattaren Frank Furu konstellationen vi/ ni som oundvikligen uppstår då ett ensamkommande flyktingbarn ska anpassas till det finländska samhället. En påtaglig trend i bilderboksutgivningen är laborerandet med tilltal. Märkbart fler bilderböcker berättas ur jag-perspektivet, som tidigare ansågs knepigt. Också här hörs en jag-berättare och hon säger ifrån. Hennes smärtpunkt är påtaglig. Ni är okej, men ni är inte min mamma. Kan det bli mer drabbande än så?
Bilder som bär och förankrar
Debuterande Frank Furu med decennielång erfarenhet av arbete med ensamkommande flyktingbarn har fått en guldbiljett in i bilderboksutgivningen. Att få sin text bildberättad av en av vårt lands och Nordens, ja varför inte världens, främsta bilderbokskonstnärer ger skjuts. Linda Bondestam väljer det avlånga landskapsformatet för en bred bildyta och den bildrytm hon skapar är utsökt. Också bifigurerna mejslas fram med bravur och får egna interfolierade berättelser att följa.
Sitt annorlundaskap blir berättarjaget inte av med: ”Ibland glömmer de att jag är annorlunda. Vi bara leker och ingen märker. Men det är ändå alltid någon som märker.” Hennes kropp blir ”helt råddig och svart”, allt stockar sig. Den krampaktiga otillräckligheten visualiserar Bondestam genom att en enorm rytande tiger springer ur barnets mun. Bländande gestaltas österbottniska slätter och småstadsmiljöer med Korv-Görans och nedlagt Nordeakontor (en rolig vuxenblinkning). Furus text är påpassligt barskrapad och lämnar över stämningsmålandet och nerven till bilderna. Bikaraktärerna berättas huvudsakligen fram i bild. Omsorgspersonalen tecknas lyhört och inkännande, de är under av tålamod och närvaro.
Aysha tampas med traumat att ha lämnat eller förlorat sin familj. Hon lever ut sin förlust genom att sparka till gosemumintrollet hon fått till tröst så det flyger i luften. Stelbent och vit ligger mumin på hennes säng som en markör för vithet och för ett kulturarv Aysha ännu inte tillägnat sig. Hur snälla och omhändertagande alla än är saknar hon sin mamma. Hon tillåter sig knappt att ha roligt, då längtan stänger in henne: ”Jag vill inte må bra, inte utan min mamma”. Den tid det tar att sakta läka ens en aning gestaltas fint i sekvenser av väntan, stillhet och återkomst. Som en hälsning till somalisktalande barn finns en textrad inflikad under ett ”fotografi” av Ayshas familj där det står att bilden är till henne. I dagdrömssekvenser är hon tillbaka i sitt hemland, känner smaker, dofter och närvaro.
En vision av ett välkomnande Finland
Ni är inte min mamma är ett kraftfullt svar på debatten om vem vår finlandssvenska barnlitteratur omfattar och skildrar. Genom att Furu och Bondestam känsligt gestaltar ett ensamkommande barns inre slitningar tecknas samtidigt en bild av ett tolerant, humant och välkomnande Finland. Det är en välkommen och nyskapande bild som också visar på vad allt barnlitteratur kan användas till. Bland annat till att skriva och teckna fram visioner av social hållbarhet, solidaritet och rättvisa. Inte för intet talas det om en ny politisk barnbok som varken prutar på ideologiskt innehåll eller estetiskt utförande. Att detta görs totalt utan smak av pekpinne och att samtliga involverade på bilderbokssidorna får vara komplexa är stort. Först och främst är det ändå Ayshas krängande känslor som tar plats och får ta tid och alltid bekräftas. Att det är okej att sorgen aldrig riktigt går över.
Men boken beträder också minerad mark kring vem som har mandat att skildra vad. Den varsamhet och fördjupning som präglar boken vittnar om att här finns en medvetenhet om dilemmat. Texten balanserar ställvis mot att bli väl smörig, särskilt slutet är onödigt uttalat, det hade räckt med mindre explicit text och att våga reduktionen än mer. Bondestam höjer genomgående temperaturen på de premisser texten serverar henne, hennes omutliga konstnärlighet kommer till full rätt. Därför är det heller inte mer än rätt att texten på slutet bromsar medan bildberättandet fortsätter och visar en harmonisk strandutflykt där barkbåtar sänds ut på havet och där omsorgspersonal i gula foppatofflor och karakteristiskt hipsterskägg vakar över situationen. Alla de små samtidsmarkörerna höjer angelägenhetsgraden rejält och vittnar om att detta är en bilderbok som rör sig mitt i samtiden och har något väsentligt att säga om densamma.