Om kaféer och kaffekultur
Jag stannar gärna på ett aromdoftande kafé vid Järnvägstorget i centrum. Gillar läget och den trendigt inredda lokalen i rustik stil mitt emot stationsbyggnaden, Eliel Saarinens geniala konstverk. Kaféet kan visserligen inte jämföras med Café Florian från 1720 vid Markusplatsen i Venedig, det berömda kaféet som stolt betjänat en mängd kända besökare som Goethe, Charles Dickens, Clark Gable och Andy Warhol. Den beryktade Casanova skulle också ha njutit av att här förföra kvinnor.
Kaféerna i Helsingfors upplever en renässans och i innerstaden finns det kaffehus vid varje hörn. Mysiga sociala knutpunkter för folk att sjunka ner i en lädersoffa, ägna sig åt skapande samtal över betsade träbord, surfa på internet eller bara låta tankarna vandra.
Står i kön på kaféet inspirerad av den italienska kaffekulturen. Att beställa kaffe låter enkelt, men här ställs jag inför många val. Espresso, espresso macchiato, cappuccino, caffè latte, americano, caffè mocha eller helt vanligt filtrerat kaffe? Ska det vara mellanmörk, mörk eller ljus kaffeblandning? Koffeinfritt eller kanske ginsengkaffe? Med mjölk? Sojalatte, laktosfri latte, fettfri latte, havrelatte eller möjligtvis kaffegrädde? I stor eller liten kopp? Dricker jag det på plats eller takeaway?
En sak är säker. Jag beställer sällan en espresso för den smakar inte som i Italien. Vet inte varför. Kanske det är kaffesorten, vattnet eller trycket i kaffemaskinen. Åtminstone inte som den espresso jag beställde på nämnda Café Florian en ljum vårkväll när Markuskyrkans silhuett gnistrade mot en mörknande himmel. På kaffehuset med den vackra dekoren från förgångna dagar, vände sig ättlingen till kvinnoförföraren Casanova i vit jacka med gyllene knappar mot den glänsande kaffemaskinen. Med en snabb blinkning slängde han sedan nonchalant ett fajansfat på disken och placerade den rykande koppen framför mig.
– Ecco signorina. En espresso svart som natten och söt som synden!
Jag lät aromen från den enkla espresson fylla mina näsborrar allt medan en kvartett spelade smäktande musik i arkadgången utanför.
På kaféet med lyktbärarna framför stationshuset som fond och trafiksorlet som bakgrundsmusik nöjer jag mig oftast med en bryggkaffe av mellanrost och tillåter mig att hälla i en skvätt riktigt fet grädde. Kaféet är den perfekta platsen för den som vill vara ensam i sällskap och jag lutar mig tillbaka och följer med vad folk beställer. Kaffe naturligtvis, men också exklusiva, sannerligen inte kalorisnåla frappéer med espresso och mjölk smaksatta med choklad eller valfri sirap toppad med vispad grädde. Dubbelt så gott med grädde var ju en slogan också förr.
En sak är säker. Jag beställer sällan en espresso för den smakar inte som i Italien. Vet inte varför. Kanske det är kaffesorten, vattnet eller trycket i kaffemaskinen.