Döden och pojken
Richard Powers nya roman liknar en rörande stråkkvartett i moll, och spelar på läsarens djupaste känslor inför döden.
ROMAN
Richard Powers
Bewilderment W. W. Norton 2021
Det är svårt nog att vara en ensamstående förälder. Men hur ska man kunna förklara för sitt barn att vuxna inte gör tillräckligt för att rädda livet på jorden?
Astrobiologen Theo Byrne gör sitt bästa för att sköta sin nioåriga son Robin efter att hans mor Alyssa, jurist i natur- och djurrättsfrågor, dött i en bilolycka. Det är utgångspunkten i amerikanen Richard Powers trettonde roman Bewilderment (Förvirring). Ovanligt nog utsågs den först till det prestigefyllda Bookerprisets långa lista och sedan den korta innan boken ens publicerats.
Om Powers föregående roman, Pulitzerprisvinnaren The Overstory, var en brett upplagd symfoni om trädens roll i evolutionen och betydelse för dagens människor, är Bewilderment en rörande stråkkvartett i moll. Mest liknar den Franz Schuberts ”Döden och flickan”, kanske i arrangemang för stråkorkester av Gustav Mahler. Det är närmast Andante con moto-satsen som gäller och den spelar på läsarens djupaste känslor inför döden. Powers roman handlar om Robins förhållande till slutet på livet, sin mors dödsolycka och djurarters utdöende. Döden och pojken kunde boken också ha hetat.
I rymden och på jorden
Astrobiologi gäller forskning i livet i universum, dess möjliga beskaffenhet i olika former. Pappa Theo, som är romanens berättare, ser alltså ut i rymden medan hans fru gjorde sitt bästa för att bevara livet och artrikedomen på jorden. När hon nu är död försöker lillgamla Robin förstå faderns och moderns branscher och börja inse hur hotat livet för många djurarter är. Det borgar för problem, för han är en överkänslig pojke som verkar befinna sig någonstans på autismspektret och har också drag av adhd.
Robin är vanligtvis lugn och hövlig, men brusar ibland upp så våldsamt att skolan anser att han borde psykmedicineras. Pappa Theo vill göra allt han kan för att undvika det. Men sedan kommer han ihåg den metod av ”avkodad neuroåterkoppling” för vilken Alyssa varit försökskanin, och eftersom hennes positiva reaktioner finns lagrade på dator, kan Robin försöka efterlikna dem.
Nu förstår läsaren att Powers skildrar en nära framtid eftersom sådan neuroåterkoppling ännu inte finns, men steget dit är kanske inte så långt. I romanen nämns Daniel
Keyes viktiga science fictionroman Blommor till Algy (1966), där den psykiskt utsatta huvudpersonen Charlie Gordon genom medicinering får en IQ på 185, men så går det som det går. Bewilderment handlar dock inte om Robins intelligens utan hans emotioner. Genom att försöka närma sig sin döda mors positiva känslor mår Robin betydligt bättre – till en början.
Förvirring
Romantiteln syftar på Robins förvirring både som en moderlös son och som en intelligent brådmogen pojke som i likhet med Greta Thunberg vill axla sitt ansvar för jordens framtid. Förvirrad är också Theo som förstår att Robin vill ta över sin mors arbete för planetens olika livsformer. Han försöker sköta sitt jobb som astrobiolog på samma gång som han sörjer sin döda fru, bemödar sig om att hålla humöret uppe, tar hand om hushållet, tampas med Robins vredesutbrott och försöker förklara för sin son varför jorden ser ut som den gör.
Ordet förvirring verkar taget ur mottot i Blommor till Algy, vilket baserar sig på den engelska översättningen av Staten, där Platon skriver om två slag av förvirring av synen: man kan komma in i ljuset eller in i mörkret, också bildligt talat. I båda gäller det att försöka reagera på lämpligt sätt och låta synen anpassa sig, vilket gäller både far och son.
Sådana metaforer för förståelse kunde räcka för en bok. Men själva ordet förvirring kommer upp i ett annat sammanhang i romanen. Reaktionära och liberala politiska faktioner – läs republikaner och demokrater – kämpar om allt mellan himmel och jord, inklusive valfusk, konspirationsteorier och reducerade forskningsmedel för både ekologi och astrobiologi: ”Och endast ren och skär förvirring avhöll oss från ett inbördeskrig” (min övers.). Med andra ord ses familjetragiken och den ekologiska tematiken också i ett politiskt perspektiv, där den icke namngivna sittande presidenten – med tydliga drag av USA:s föregående president – genom valfusk tillskansar sig en andra mandatperiod.
Att spela på känslor
Inte mer om intrigen, men jag kan lova att dramatiken stegras genom små medel. Powers beskylls ibland för att vara en alltför intellektuell författare, men i delar av The Overstory och framför allt i Bewilderment spelar han effektfullt på känslor, inte bara de två huvudpersonernas utan också läsarens. Själv svalde jag flera gånger djupt och kände ögonen tåras inför Theos och Robins förståeliga förvirring i en värld som bara ytterst litet skiljer sig från dagens verklighet. Spekulativ fiktion kalllar Margaret Atwood sådan prosa.
Kritikern i mig vill ändå göra sin röst hörd: Robin kan verka litet väl
Mest tänkvärt är kanske att läsaren genom far och son lär sig att låta sig förvånas över hur vacker denna planet är, hur mycket vi har att förlora om vi inte sköter om den och dess flora och fauna.
beläst för en nio- och senare tioåring, trots sin fenomenala koncentrationsförmåga. Ett tjugotal presentationer av icke-existerande planeter ger en bild av Theos yrkeskunskap och strukturerar intrigen, men känns ibland som något överflödiga. Och när det en gång nämns att Alyssa var med barn vid sin död kunde väl det ha utvecklats på något sätt. Men i slutändan överskuggas sådana anmärkningar av den flytande stilen och den angelägna tematiken.
Mest tänkvärt är kanske att läsaren genom far och son lär sig att låta sig förvånas över hur vacker denna planet är, hur mycket vi har att förlora om vi inte sköter om den och dess flora och fauna. Goethe avslutar sin minnesvärda kortdikt ”Parabase” om att utforska varats föränderlighet med raden: ”Zum Erstaunen bin ich da” (ung. Jag finns till för att häpna, det vill säga över hur rikt livet är), ett citat som för övrigt inspirerat såväl Yrjö Hirn som Bo Carpelan. Det är den känslan Powers förmår förmedla.
Vi har väl alla i likhet med Theo fullt upp med att klara oss, men ifall vi inte har det för svårt borde vi ibland hinna med att förundra oss över hur förunderligt livet eller konsten kan vara – och göra vad vi kan för att bevara allt det som får oss att tappa andan.