Kärlek och svek i Östberlin
I en intim, nästan privat, enaktare redovisar det äkta paret Bengt Ahlfors och Ritva Siikala sitt långa liv tillsammans. En utomstående regissör hade kunnat tillföra föreställningen den distans som nu saknas.
En intrig- och kärleksroman på 556 sidor som utspelar sig i 1980-talets Östberlin, skriven av en finsk debutant – hur låter det? Intresset för miljön fick mig att läsa Meri Valkamas roman med den lite smörkrämiga titeln Sinun, Margot. Boken är för omständlig i sina detaljer, förklarande snarare än gestaltande och delvis psykologiskt övertydlig, men den är intressant.
Valkama, född 1980, bodde i Östberlin 1983–87 när hennes far Seppo Iisalo var korrespondent där för minoritetskommunistiska Tiedonantaja, och har senare studerat i det nya återförenade Berlin.
I romanen flyttar den finska journalisten Markus Siltanen till Östberlin 1983 för att rapportera för tidningen Kansan Voima (jfr Kansan Uutiset, organ för Demokratiska förbundet för Finlands folk och Kommunistpartiet fram till 1990) om socialismens framgångar i DDR. Med honom till lägenheten på adressen Fischerinsel 10, ett ståtligt östtyskt Plattenbau från 70-talet, flyttar hustrun Rosa och barnen Matias och Vilja, fyra och två år gamla. Lukten av soprum i trappuppgången och kackerlackorna i köket uppvägs av tron på den socialistiska samhällsordningen, en smidig vardag utan påtaglig varubrist – och av att människorna ter sig vänliga och välkomnande.
Men efter några år visar det sig att lille Matias lungor inte tål den avgasbemängda berlinerluften. Rosa tar honom till Finland över sommaren för att han ska få andas frisk lantluft i stället. När familjen återförenas i Berlin har någonting förändrats.
Tre decennier senare försöker den vuxna Vilja förstå vad som hände under hennes tidiga år, varför hennes mamma och pappa aldrig ville tala om sina år i Östberlin, och vad som hände med familjen strax efter murens fall när de flyttat tillbaka till Finland.
Här erbjuds flera möjligheter till mystifikation och traumatiska svek (tänk på Stasi och nätverket av medborgare som spionerade på varandra i stort och smått i den östtyska vardagen), men Valkamas historia har en ovanlig vridning. Det finns olika slags svek och otrohet, och relationer som är ännu mera ömtåligt passionerade än det heterosexuella äktenskapliga bandet.
Rekommenderas åtminstone för dem som vill fundera på det svunna landet DDR, dess vardagliga yta och dramatiska djup.
Ahlfors & Siikala
Manus och regi: Bengt Ahlfors, Ritva Siikala. Premiär på Svenska Teaterns Amosscen 15.10.
Bengt Ahlfors främsta kännetecken är hans otvungna finlandssvenska idiom och hans självklara sätt att förhålla sig till sig själv. Ritva Siikalas sätt att uppträda på scen har fler kanter; hon söker olika ingångar, hon väjer inte för hörnen.
När paret sätter upp sin drygt en timme långa dialog som enaktaren Ahlfors & Siikala på Svenska Teaterns Amosscen är det frukten av drygt femtio år tillsammans och av en tillkomsthistoria under coronarestriktionernas långa nedstängning. Det har funnits tid för liv och tillkomst, och föreställningen handlar också om tid, tid som gått, den tid vi har framför oss och vad vi tänker om den.
Den tvåspråkiga föreställningen behandlar familjebakgrund, allt från föräldrarnas död, hur det var att få sina första par läderskor, parbildning och barnens ankomst till hemmet, till reflektioner kring hur coronan påverkat deras liv och hur det känns att träda tillbaka från ett långt liv i rampljuset (”harmittaa”, ”det grämer mig”).
Det kan inte ha varit en lätt sak att koka ner åttio år liv till en timme teater. Paret presenterar sig själva som ”två egocentriska regissörer”, ändå fungerar de bra på samma scengolv, visserligen hade det gärna fått vara mer föreställning, mindre eget prat.
Märklig scenografi
Siikala tappade ibland bort sig bland de långa replikerna och Ahlfors ryckte smidigt in. Det här hade de kunnat arbeta in ännu mera i själva framträdandet – på samma sätt som Ahlfors i öppningsrepliken förklarar för publiken att scenografin egentligen hör till en annan produktion, Några av oss. (Detta är ändå inte så välfunnet, att ställa ett privilegierat äldre par i en scenografi för en föreställning om unga pojkar i Theresienstadt. Kontrasten blir för stor och till nackdel för den aktuella föreställningen.)
Publiken kommer säkert att hitta Ahlfors & Siikala. Här finns mycket som de som satt i salongen på premiären kan relatera till: generationstypiska fenomen, tidsanda när det gäller politiskt klimat och familjefrågor, kvinnors inträde på arbetsmarknaden, männens förändrade roll vid förlossningar, relationen till de egna föräldrarna.
Ett något mer ödmjukt förhåll
ningssätt hade inte skadat, inte heller en medvetenhet om hur framställningen ter sig för den som inte hör till den egna kretsen. Repliker om att man har så många par skor att man inte hinner slita dem slut förrän man dör, eller att taistoiterna hade de bästa festerna går inte hem i alla hus.
Föreställningen Ahlfors & Siikala redovisar snarare än den reflekterar. Den är intim, emellanåt nästan privat. Ett utomstående par ögon för regi hade kunnat tillföra föreställningen en distans och stram tydlighet jag nu saknar. Å andra sidan är det så livet är, lite vindlande för att söka sig nya fåror – mer vindlande ju längre man kommer.