Varför bara realistisk prosa på Bookerlistan?
Bookerprisets kortlista och pristagare har i åratal huvudsakligen baserat sig på en förhållandevis snäv litteratursyn, konstaterar Bo Pettersson.
Årets korta Bookerprislista består av variationer av realistisk prosa. De sex romanerna kommer från alla håll av den engelskspråkiga världen och innehåller olika slags tematik.
Kanske kan man ändå särskilja tre grupper. Fyra romaner representerar närmast historisk fiktion och två av dem beskriver en persons död på 1950-talet.
Great Circle är amerikanen Maggie Shipsteads tredje roman. Den handlar om Marian Graves, en fiktiv kvinnlig pilot som försvinner då hon år 1950 försöker flyga runt jorden, en bedrift som kallas the Great Circle. Hennes öde ska göras till en Hollywoodfilm och då anstränger sig huvudrollsinnehavaren Hadley Baxter att ta reda på så mycket hon förmår om hur Graves förolyckades. Det gör hon inte minst för att hennes egna föräldrar dött i en flygolycka.
Den brittisk-somaliska författaren Nadifa Mohameds The Fortune Men baserar sig på en verklig person, Mahmood Mattan, en bekant till familjen Mohamed. Mattan anklagades år 1952 för mordet på en butiksinnehavare i Cardiff. Trots sin småkriminella bakgrund förlitade han sig på det brittiska rättssystemet, eftersom han var oskyldig. Men rasismen genomsyrar 1950-talets Storbritannien till den grad att han hängdes trots brist på bevis. Mohamed blandar medvetet fakta och fiktion i ett försök att förstå hur det egentligen gick till.
Två romaner ger ett längre historiskt tidsperspektiv på två länder, Sydafrika och Sri Lanka. Sydafrikanen Damon Galgut är för tredje gången med på Bookerprisets korta lista med The Promise, så kanske det är tredje gången gillt. Romanen handlar om familjen Swart, som trots namnet har brittiskt-holländskt påbrå och som beskylls för att inte ha varit rättvis mot sina svarta anställda. Romanen är strukturerad kring begravningar under fyra olika decennier.
Den unge tamilske författaren Anud Arudpragasams A Passage North beskriver också en begravning eller rättare sagt huvudpersonen Krishnans resa till norra Sri Lanka för att närvara vid en begravning. Resan leder till en skildring av vad det trettioåriga inbördeskriget gjort åt hans tamilska kultur. Handlingen tilldrar sig i dagens lankesiska verklighet, men blickar tillbaka på hur stridigheterna format den.
De två övriga böckerna på listan utspelas i nutid och en nära framtid. Patricia Lockwood är en mångsidig ung amerikansk författare, mest känd för sin memoar Priestdaddy. Nu debuterar hon som romanförfattare med No One Is Talking About This, som också nominerats för Women’s Prize for Fiction. Boken är tudelad: den förra delen består av den kvinnliga huvudpersonens ofta ironiska Twitteraktiga fragment i ”portalen” (läs internet), medan den senare delen övergår i tragik, kärlek och sorg då systern föder ett gravt handikappat barn.
Richard Powers Bewilderment handlar om hur förvirrade både en far och en son kan vara då vuxna håller på att förstöra världen för kommande generationer (se recensionen här intill). För Powers kan det också vara tredje gången gillt efter nomineringar för Orfeo och The Overstory, varav den senare föreligger på finska (Ikipuut), men inte på svenska.
Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros Klara och solen klarade alltså inte att ta sig till den korta listan. För mig är det inte förvånande eftersom den är en välskriven och njutbar, men något tunn skildring av förhållandet mellan människa och robot. Den kanadensiskbrittiska författaren Rachel Cusks Andra stället, enligt den svenska förläggaren ”ett rakbladsvasst kammarspel om kön och öde, makt och konst”, nådde inte heller kortlistan.
Så nu gäller det vad detta års Bookerjury vill belöna: rasmotsättningar, enskilda människoöden i större perspektiv, historiska vyer eller samtidsförståelse. Alla böcker är säkert läsvärda, det brukar en Bookernominering för korta (och även långa) listan borga för.
Låt mig till slut tala rent ut. Bookerprisets kortlista och pristagare har i åratal huvudsakligen baserat sig på en förhållandevis snäv litteratursyn: det som oftast premieras är (ett i och för sig brett spektrum av) realistiskt berättande med moderna och postmoderna inslag. Då många yngre läsare har en förkärlek för genrer som science fiction och fantasy kan detta leda till att Bookerpriset spelar ut sin roll. Kanske Margaret Atwoods dystopiska Gileads döttrar (delat pris 2019) och Nick Drnasos långlistade grafiska roman Sabrina (2018) ändå pekar på att fältet kunde breddas.
Vinnaren tillkännages den 3 november.
Radions symfoniorkester. Dirigent: Nicholas Collon. Solist: Tomas Nuñez, cello. Adès, Stravinsky. Thomas Adès-festivalens öppningskonsert i Musikhuset 15.10.
Thomas Adès (född 1971) har många järn i elden. Vid sidan av det produktiva kompositörskapet är han en flitigt uppträdande pianist och dirigent, som framför såväl sin egen som andras musik. En titt i kalendern avslöjar att det inte är många veckor om året som Adès musik inte spelas någonstans i världen. Han är tveklöst en av de oftast framförda nu levande tonsättarna.
Att ha fått Adès till Helsingfors som huvudperson vid Radions symfoniorkesters tonsättarfestival är med andra ord något av ett kap, som chefdirigenten Nicholas Collon och orkesterledningen har all orsak att vara stolta över. Adès musik har förmågan att tilltala såväl samtidsmusikkonnässören som oinvigda på området och han är på så sätt en logisk fortsättning på den senaste festivalens tematonsättare, Magnus Lindberg.
Medan Lindberg skapat sig en egen, lätt igenkännbar stil är Adès ett knepigare fall. Adès nyttjar ogenerat hela musikhistorien som sin estetiska referensram, som stöps om inför varje nytt stycke. Ändå lyckas han med konststycket att på något märkligt sätt få det mesta att låta som just Adès. Adèskännaren Collon påstår rentav att han kan identifiera honom efter högst tio sekunder av vilket som helst av hans stycken.
Sin tids Oscar Wilde
Adès var något av ett underbarn och tanken går osökt till en annan brådmogen multitalang, Benjamin Britten. I sitt internationella genombrottsverk, den skandalomsusade kammaroperan Powder her face (1995) – baserad på den två år tidigare avlidna hertiginnan av Argylls erotiska eskapader – framstod han snarast dock som en Oscar Wilde för sin tid.
Utifrån operans material har Adès sammanställt tre sviter för stor orkester, av vilken Hotel suite (2018) är den senast tillkomna. Här är det fest och fyrverkeri för hela slanten. Såväl groteska tangoförtoningar som surrealistiska valsditon och en rätt oemotståndlig hommage à la Noël Coward passerar revy. Själv kom jag spontant att tänka på Strauss Rosenkavaljersviter, i första hand kanske ändå på grund av den överdådigt briljanta instrumentationen.
En hel del vatten har dock runnit i Themsen under det senaste kvartseklet och även om Adès ingalunda förlorat sin provokativa glimt i ögat har konstnärskapet självfallet fördjupats och nyanserats. I cellokonserten Lieux Retrouvés (2009/2016, ursprungligen för cello och piano) går Adès i Prousts fotspår och återvänder till yttre och inre landskap och platser, själstillstånd.
Cellist med pokeransikte
Mästerorkestratören Adès behöver i och för sig ingen ensemble av straussiska mått för att uppnå läckra klangeffekter och i Lieux Retrouvés ljuder kammarorkestern nog så fullödigt. Steven Isserlis, som uruppförde stycket, lär för övrigt ha sagt att den sista satsens (La Ville – can-can macabre) solostämma är den vanskligaste han någonsin sett.
Om det stämmer hade orkesterns egen solocellist, Tomas Nuñez, alla tiders pokeransikte. Lekande lätt tycktes de mest häpnadsväckande vänsterhandskonster klaras av och med tanke på att Adès hör till de tonsättare vars musik i allmänhet klingar enklare än den de facto är fick vi ännu ett bevis på att Nuñez är en fullblodsmusiker som bemästrar vilken utmaning som helst med lika mått känsla och virtuositet.
Adès kan i sin stilistiska öppenhet och mobilitet på många sätt sägas vara Stravinskys mantelbärare – han är dessutom född samma år som Stravinsky avled – och det passar med andra ord nog så bra att Stravinsky inte bara råkar vara en av RSO:s tematonsättare utan därtill en av Adès personliga favoriter.
Spektakulärt slut
I den första av de ryska baletterna, Eldfågeln – som vi skojigt nog fick höra i sin helhet – vistas 27-åringen njutningsfullt i sin avhållne lärare Rimskij-Korsakovs sago-operalandskap, men vissa passager skvallrar redan om vad som komma skall. Collon kramade precis allt som finns att få ur det färgsprakande partituret, orkestern gav som alltid under sin chefdirigent sitt allt och aningen mer därtill och sluttakterna var sannolikt de mest spektakulära jag hittills hört.
Nästa vecka är Thomas Adès själv på plats och dirigerar Stravinskys Orfeus samt Inferno ur sin balett Dante som i torsdags uruppfördes i London – enligt Adès en hommage till Liszt. Samma veckas söndag agerar han också pianist tillsammans med Jenny Carlstedt och RSO-musiker vid en konsert med, förutom sig själv, Stravinsky, Purcell, Kurtág och Janá ek på programmet. Festivalen avslutas den 29 oktober, då Adès bland annat ger sig på ett av Sibelius mest krävande verk, sjätte symfonin.