Förutsägbarhetens lov

På tisdag eftermiddag den 12 oktober nås vi av ett förödande beslut. Staten bestämmer sig för att spara elva procent på kultur och ungdom. På min före detta arbetsplats, Finlandsinstitutet i Storbritannien och Irland innebär nedskärningarna en budgetminskning på 17 procent. Förtvivlan är total.

Två dagar senare får vi veta att statsministern inte stöder nedskärningarna och det spekuleras i om kulturministern agerat förhastat.

Under tiden har mina tidigare kollegor i tur och ordning författat långa brev till beslutsfattare, startat protestlistor och börjat förbereda sig för en helt ny verklighet som innefattar uppsägningar och upphävande av artistkontrakt.

Utifrån ser budgetfiaskot ut som ett spel som förs utan hänsyn till aktörerna. Att just i detta läge, då kulturaktörerna har haft det svårare än under hela fredstiden, skära så dramatiskt i anslagen känns extra brutalt. Eller så skär man inte? På fredag blåses krisen av – Marin ger kultursektorn ro.

Den skeva logiken i att konst och kultur, sport och ungdomsarbete har varit kopplad direkt till spelintäkter har redan länge påtalats som ohållbar. Trots detta väljer kulturministern att basunera ut ett massivt budgetklipp. Nu har vi köpt ett års sinnesfrid, men samma problem väntar om ett år. Gör för allt i världen något åt galenskapen med Veikkaus-pengarna.

Då politiker agerar på detta sätt brister förtroendet för samarbetet. Kulturaktörerna, som drabbas av de otydliga besluten, känner sig som spelpjäser och kan inte på ett hållbart sätt planera sin verksamhet eller lita på sin framtid.

En gång fick jag ett skämtsamt ledarskapspris av mina kolleger i Åbo. I min chefsbedömning berömdes i synnerhet egenskapen “ennakoitavuus”, alltså förutsägbarhet. Det kan låta tråkigt, men som ledaregenskap är det en fördel. Att vara och agera förutsägbart i en ledande position innebär att omvärlden kan lita på och förutse dit nästa steg. Då kan andra göra sitt eget arbete i lugn och ro, utan att behöva ödsla energi på att försöka pejla läget eller luska ut vad ledarskapet uppskattar just i dag.

Det som vi i pandemins början beundrade, ett tydligt och faktabaserat ledarskap, har nu blivit råddigt och luddigt, och intrycket av en splittrad ledning blir allt tydligare.

Jag skrev om den här kolumnen tre gånger, då det otydliga politiska agerandet höll oss i strupgrepp i flera dygn. Detta berättar om den oklarhet och oro vi kulturaktörer nu får leva med. Men trots omskrivningar vill jag skriva, och på samma gång ge en klar signal. Vi kulturarbetare är inga spelpjäser. Konst och kultur är inte överflöd eller lyxprodukter och vi kan inte låta en pandemi och en osund finansieringsstruktur baserad på spelindustrin ödelägga vår kultursektor.

Det är dags för vårt lands ledarskap att visa sitt stöd för oss. Låt inte pandemin bli startskottet för en dödsspiral för den kreativa branschen. I rehabiliteringen av samhället kommer vi nämligen att vara i en nyckelposition.