Vem är den starka? Valtimoteatteri hittar en ny synvinkel på en uråldrig fråga i dramat
Sofia Aminoff för med Hehkuva aika (Den lysande tiden) ut två kvinnors kärlek till varandra på finländsk teater. Skådespelet belyser minoritetsgruppers dilemma, att det kan vara svårare än för andra att visa sin tveksamhet.
Sofia Aminoff: Hehkuva aika. Muotokuva kahdesta naisesta yhdessä huoneessa (Den lysande tiden. Porträtt av två kvinnor i ett rum). Översättning till finska: JukkaPekka Pajunen. Regi: Aino Kivi. Scenografi: Ari Kortelampi. På scenen: Sirja Sauros, Mona Kortelampi.
Urpremiär på Valtimoteatteri 21.10 Upplägget för Sofia Aminoffs nyskrivna pjäs Hehkuva aika (Den lysande tiden) känns både välbekant och nytt. Det bekanta är att två personer befinner sig i ett rum under en begränsad tid. Vi blir vittnen till vad som händer, vad de säger och vad de gör med varandra.
Det nya är att Catharina (Mona Kortelampi) och Lina (Sirja Sauros) har en vacklande relation med varandra. Relationsproblem är i och för sig inget ovanligt att gestalta på scen, men det nya är – och det överraskar mig att det är nytt – att relationen är mellan två kvinnor.
Catharina är den äldre av de två. Hon är en skådespelare som är gift och mamma till vuxna barn. Sommarstället hon och Lina är på är hennes. Relationen finns också på det språkliga planet. Som de konstaterar, också namnen Catharina-Lina rimmar med varandra.
Lina är djurskötare. Deras relation har pågått en längre tid med långa avbrott. Lina är osäker på vad hon egentligen vill med förhållandet, Catharina är nervös men döljer inte att hon vill ha en relation med Lina. Hon är inte pådrivande eller påflugen, men med stigande berusningsgrad blir hon allt mer öppenhjärtig.
Hela spektret
Aminoffs manuskript ger plats för olika tolkningar av hur skådespelararbetet ska göras. Hon har satt ramarna för plats, tid, handling och dialog men själva uttrycket är öppet.
Regissören Aino Kivi gör med skådespelarna Kortelampi och Sauros texten till kött och blod, rörelser och miner. Man väjer inte för kärlekens komplikationer, att den sällan är ”ren” – det vill säga fri från förbehåll, rentav känslor av avsky. Det här är kanske sådant som det kan vara svårt att ge uttryck för särskilt när det gäller minoritetsgrupper, om man ändå vill signalera att man står på rollgestalternas sida.
I Hehkuva aika gör man det. Här finns hela spektret med känslor, utan att skådespelet kantrar över i ett eteriskt flum.