Robotvarning med glimten i ögat
Vänskapen får inte tillräckligt mycket utrymme i animationen om en udda pojke och hans defekta robotkompis. Filmen riktar kritik mot digitaliseringen men gör aldrig helt upp med farorna.
ANIMATION/BARN
Ron rör om
Regi: Sarah Smith och Jean-Philippe Vine. Manus: Peter Baynham och Sarah Smith. Röster, originalversionen: Jack Dylan Grazer, Zach Galifianakis, Ed Helms. Även på svenska och på finska. 106 min. F7
Den som haft vägarna förbi Netflix på sistone har kanske krockat med The Mitchells vs. the machines, en fyndig animation som talar ut om robotikens och digitaliseringens faror – med glimten i ögat.
I den meningen är Sarah Smiths och Jean-Philippe Vines Ron rör om (Ron's gone wrong) nära besläktad, för även här drar det ihop sig till en teknologiskt spetsad härdsmälta, samtidigt som filmmakarna ger en släng åt sociala medier och deras världsbild.
Filmen kretsar kring fenomenet B-Bot, en äggformad, pladdrande ”R2-D2” som i filmens öppningssekvens lanseras på marknaden, Steve Jobs-style. Snart har alla barn en sådan, en mackapär som samlar information om sin ägare, bara för att sedan para ihop denna med likasinnade (låter nästan lite bekant).
Nämnde jag att alla barn har en BBot? Nåväl, det gäller inte för ensamvargen Barney Pudowski vars pappa och bulgariska farmor (Olivia Colman i originalversionen) tycker att det får räcka med allehanda grunkor.
Socialt inkompetent
Ont om pengar är det också och så får födelsedagsbarnet nöja sig med ett sekundaexemplar som, visar det sig, inte fungerar riktigt som tänkt. Barneys tingest saknar merparten av de kritiska funktionerna plus att det är lite si och så med den sociala kompetensen.
I stället för att på elektronisk väg skaffa Barney nya vänner knackar Ron verkliga, fysiska personer på axeln – allt från mc-knuttar och gamla gummor till bebisar. Snacka om kulturkollision.
Till det kommer dusterna med moderbolaget Bubble. Där är de oroliga över att det bångstyriga robotexemplaret ska påverka bolagets aktiekurs.
Ingen E.T. direkt
Men även om slängar som dessa är riktade till föräldragenerationen snarare än till kidsen är berättandet och estetiken bekant från de flesta barnfilmer av i dag. Det är nacken i backen och sockerfylla-ding-dong som gäller.
Det gör att filmens egentliga hjärta, den otippade vänskapen mellan Barney och hans defekta bästa kompis, inte får det utrymme som hade krävts för att filmen skulle göra sig som en E.T. av i dag.
Och nog får man en känsla av att filmen vill äta kakan och ändå ha den kvar, för trots att den riktar kritik mot dagens maskinpark och vänskapsbegrepp är det aldrig fråga om att helt göra upp med de nya sköna leksakerna.
Men okej, en kvalificerad gissning är att barnaskaran inte bryr sig nämnvärt. För dem lär mojängerna i fråga vara lika naturliga som de rödskimrande pulkorna i mammas och pappas barndom. The times they are a-changin' som Bob Dylan skulle ha sagt.