På tal om gråa tinningars charm
Nyfilmatiseringen av åttiotalsrullen The comeback trail är en ömsint och älskvärd drift med drömfabrikens förlorare. Med veteranerna De Niro, Jones och Freeman i rollerna blir det så sympatiskt att man har överseende med ojämnheterna.
The comeback trail
Regi: George Gallo. Manus: Josh Posner och George Gallo. Foto: Lucas Bielan. I rollerna: Robert De Niro, Tommy Lee Jones, Morgan Freeman, Zach Braff. 104 min. F12
Det är inte ovanligt att Hollywood ser sig själv i spegeln och får lite fnatt. Det var fallet i Billy Wilders Sunset boulevard liksom i Robert Altmans Spelaren, uppfriskande giftiga bägge två.
Men när George Gallo dammar av åttiotalsrullen The comeback trail går tankarna snarare till Bowfinger av Frank Oz. Förutom att det handlar om drömfabrikens förlorare är infallsvinkeln komisk, farsartad.
I händelsernas centrum står producenten Max Barber (Robert De Niro) som tillsammans med systersonen Walter (Zach Braff) gjort filmen Mördarnunnor. Det faller inte i god jord hos katolikerna och proteststormen är därefter. Inte blir det bättre av att filmens finansiär, lånehajen Reggie Fontaine (Morgan Freeman) vill ha tillbaka sina pengar, pengar som inte längre finns. Men skam den som ger sig. I hopp om att håva in försäkringsstålar anlitar Max en avdankad västernstjärna, Duke Montana (Tommy Lee Jones), till sin följande produktion.
Poängen är att filmen i sig, Den sista revolvermannen, blott är en rökridå. Tanken är att Duke, känd för att göra sina egna stunt, ska kola vippen under inspelningen varpå
Max kan skratta hela vägen till banken. Men förstås går det inte riktigt som de tänkt sig, trots att Max bussar såväl tjurar som bindgalna hästar på den gode Duke. De facto sitter de där med tagningar som fungerar som en dröm.
Ömhet och klockarkärlek
Att göra sig rolig på bekostnad av den amerikanska drömfabriken är inte det lättaste, med tanke på vilka stolligheter Tinseltown bullar upp med till vardags. Och det ska genast sägas att satiren i The comeback trail inte är fullt så vass och dråplig som man har rätt att förvänta sig.
Men visst har filmen sina sidor, älskvärda sådana. För trots att filmen driver med dessa filmkonstens tomtar och gökar är det inte att ta fel på den ömhet och klockarkärlek med vilken George Gallo närmar sig dessa. Dessutom är The comeback trail en film där gammal än en gång är äldst. Och hur kul är det inte att se veteraner som De Niro, Jones och Freeman sätta tänderna i karaktärer som inte är fullt så endimensionella som scenariot anger.
I Ed Woods fotspår
Följaktligen är det svårt att tycka illa om De Niros filmproducent, hur illa han än beter sig. För att inte tala om Tommy Lee, den spritglada, romantiskt akterseglade gårdagshjälten som har för vana att spela rysk roulette med sig själv – och som bär John ”Duke” Waynes smeknamn med allt tänkbar värdighet.
Sedan säljer sig filmen något billigt på slutet och låter förstå att det kanske trots allt finns ett lyckligt slut även för glada amatörer som Max Barber, en veritabel Ed Wood Jr.
Men det kanske man får ta. Som kärleksförklaring till ett Hollywood av i går är detta inte helt fy skam. Ojämnt, visst, men på sitt sätt sympatiskt.