Maskulinitet och mångfald i krig

För tillfället läser jag två böcker om det militära. I den ena granskas hur föreställningar om hjältedåd, offerskap och svenskhet användes av svenskspråkiga skyddskårer Finland. De begrepp som analyseras kan förefalla storvulna – de bär på budskap om krigsglans, manlighet, folklynne och nation. För mig framstår det svulstiga nästan som motbjudande och det är svårt för oss i dag att förstå vilka känslor orden väckte hos olika läsare under mellankrigstiden.

I den andra boken är orden enkla, ofta konkreta. Boken – Svetlana Aleksijevits mångomtalade och mycket kända Kriget har inget kvinnligt ansikte – handlar om kvinnors erfarenheter av krig och författaren använder enkla ord för att beskriva upplevelser som vi i många fall saknar ord för. Läsningen är berörande och jag klarar bara av att läsa några sidor i taget.

I mellankrigstidens nya nation använde skyddskåren ord som klingade ljudligt – det handlade om ett heroiskt förflutet och hjältedåd under det inbördeskrig som just hade utkämpats. För de svenskspråkiga delarna av organisationen utgjorde också förståelser av etnicitet en viktig ingrediens när en vinnande brygd skulle blandas. Det visar den svenska historikern Cecilia Hortlund i doktorsavhandlingen Svenskar, krigare, söner av Finland (Umeå 2021). Till grund för Hortlunds intressanta avhandling ligger årsberättelser, protokoll och tidskrifter – det mångfasetterade i studien avspeglas i den långa underrubriken: ”Maskulinitet, minoritetsnationalism, nationell identitet och sociala skillnader inom svenskspråkiga skyddskårer i Österbotten och Åboland 1918–1939”.

Det här är en av de få historiska studier där förståelser av det svenska och det manliga granskas sammanlänkat. Bland annat studerar Hortlund hur skyddskårerna cirkulerade och utnyttjade förståelser av ett svenskt förflutet. De svenskättade kunde framställas som de bästa av krigare och på ett rasifierat sätt knöts bilder av maskulinitet till det då så populära begreppet folklynne. Det här försiggick, som ni förstår, vid en tid då man i vårt land ännu förknippade det svenska med mannamod.

Ideal skapades också på andra sätt. I nationalistiska läror är föreställningar om det egalitära vanliga och nu projicerades den tanken på Österbotten, ett landskap där sociala klyftor kunde framstå som förhållandevis små. Speciellt i denna landsända hittades ansvarstagande medborgare och goda krigare. På så vis kunde det svenska ses som bättre än det finska och tolkningar av det här slaget lade grund för de svenska skyddskårernas plats i det vita Finland. Efter andra världskriget förändrades sätten att tala om manlighet och krig, och äldre retorik fick ge vika.

På självständighetsdagen är det många som liksom jag bor i hushåll där krigsfilmer beskådas och inför fars dag dukas krigshistoria alltjämt upp på bokhandlarnas bord. Jag hoppas att de böcker som skrivits av företrädare för det som brukar kallas ny militärhistoria även ges utrymme. I dessa uppmärksammas mångfaldiga erfarenheter – männens, kvinnornas och alla andras – och de upplevelser som det kan vara svårt att sätta ord på.

"De svenskättade kunde framställas som de bästa av krigare och på ett rasifierat sätt knöts bilder av maskulinitet till det då så populära begreppet folklynne."

HÅLLBAR UTVECKLING Jag skrev en insändare med rubriken "Helsingfors studentkår kunde göra så mycket mera" (HBL Debatt 19.10.2019) då Unicafe-restaurangerna i Helsingfors beslutade att sluta servera nötkött.

Nu har det gått två år, vi ska jämföra hur det gått. Jag hänger ut mitt eget företag, jämför vad vi på gården lyckats åstadkomma, och hur metropolen lyckats den senaste tiden.

Utgångsläget kan liknas med upplägget David och Goliat, där vi har metropolen, med expertis, arbetsgrupper, ackumulerade vinster i stadens energibolag, grön ideologi och vilja. I Davids läger har vi utbrända småbarnsföräldrar, svag lönsamhet, och vinsterna ersatta av en stor skuldsättning. Många tänker att detta är ett klart fall, men vi studerar det lite närmare.

Vi har två kretslopp för kolet, det slutna, där gräs binder koldioxid, gräset äts upp av kor, kor andas ut koldioxid, för att igen bindas upp av växter. Sen har vi den fossila koldioxiden, alltså kol som bundits under jordskorpan, bryts, eller pumpas upp, förvandlas till koldioxid genom förbränning, ökar koldioxidhalten i atmosfären, och orsakar klimatförändringen. Vi låter naturens kretslopp snurra på, och koncentrerar oss på den del som utgjorde 72 procent av utsläppen 2020, alltså energi.

På vår gård använder vi olja för att plasta in gräs, men genom ny teknik på balmaskinen har mängden plast som går åt halverats. Traktorerna är en stor bov på gården, men små kliv görs framåt, till exempel har den areal djuren går på bete växt med 30 procent, alltså den areal där djuren själv hämtar sin föda, utan att varken diesel, eller plast, går åt. Det största klivet gjorde vi 2020, då oljan helt fasades ut i torkningen av foderspannmålen, i stället torkas spannmålen nu med koldioxidneutral el, och förnybar energi ur egen skog. Vi har på bara två år minskat användningen av olja med cirka en tredjedel, skulle resten av samhället och världen gå i samma riktning, i samma takt, skulle vi klara alla klimatmål med marginal.

Vad har då Goliat gjort? Fortsättningsvis värms staden upp med fossilt stenkol, hela 90 procent av värmeenergin i fjärrvärmenätet kommer från stenkol. De åtgärder som hittills gjorts, lite solceller och världens största värmepump, är steg i rätt riktning, men då man tittar på siffrorna handlar det mera om gröntvättning än att ta itu med problemet. Vi måste också ge erkännande åt Helsingfors energibolag då man beslutat om satsningar på 350 miljoner euro på förnybar energi, enorma summor. Sett till omsättning motsvarar det 33 procent av bolagets omsättning, jämför med JMK-Milkhouse redan gjorda klimatinvesteringar, som motsvarar 100 procent av omsättningen.

Helt otroligt, David med obefintliga resurser, i en hårt ekonomiskt ansträngd bransch, mot alla odds, vinner trots allt över Goliat, jätten faller så det bara dammar.

Jo, en sak glömde jag som Helsingfors gjort: staden valde att bojkotta vårt kött och vår mjölk i sina serveringar.

Vi bönder fick en liten paus i skuldläggningen under coronatiden, men samtidigt som man nu igen börjar marknadsföra solsemestrar aktiveras köttdebatten. Fokus ligger på en skinkskiva på stadens servering, medan det satsas en miljard euro på flygplatsen, med ett mål på 30 miljoner passagerare årligen. Vi bönder är nog duktiga, men vi klarar bara av vår del i klimatarbetet, vi klarar inte av att lappa andras synder, samtidigt som vi ska se till att det finns mat på tallriken, ni måste också hjälpa till!