Sketchartad noir om skulder, syfilis och självuppoffring
Finlandssvenska teatern bjuder på ett udda men dynamiskt hopkok vars humor och rappa tempo gör recensenten entusiastisk.
Skuld
Manus: Marc Svahnström. Regi: Paul Olin. Ljus: Arbetsgruppen. Ljud: Eivind Strømstad. Dräkt: Essi Rämä. På scenen: Jonas Kippersund, Kim Gustafsson, Marc Svahnström. Finlandssvenska teaterns föreställning på Reprum 10.11.
Den intima stämningen och det korta avståndet mellan publiken och scenutrymmet på Medelhavsgatans Reprum fungerar bra i kombination med den explosiva inledningen.
I dystert blåljus får vi se Kim Gustafsson gå lös på en desperat stönande, flyende Jonas Kippersund med ett par dekorativa käglor. Men vilka är dessa två karaktärer, den ene i skarpt skuren kostym och den andre i nedgången motorcykelgängsmundering? Varför begås detta blodiga dåd i den råkalla, fuktiga novemberkvällen?
Absurdistisk noirfars
Det framgår i ett senare skede av vad som så småningom tar formerna av ett slags absurdistisk noirfars. Det handlar om pengar och droger, men också om syfilis och Beatles.
Svahnström äntrar snart också själv scenen, som hyperaktiv småslusk och knarkare (iklädd en Adidasdominerad outfit som påminner komiskt mycket om den jag själv bär för kvällen). Han har tagit dit Kippersunds grånade indrivargorilla för att pressa Gustafssons krisande konstnär på pengar. Om inte målaren pungar ut med degen kommer fingrarna att flyga, men kan en person vars konstnärliga kris precis drivit honom att sätta pistolen mot sin egen panna verkligen skrämmas av något så världsligt som en plåtsax?
Pjäsen utnyttjar effektivt ett begränsat tidsutrymme på ett sätt som påminner om en välkonstruerad komedisketch, med abrupta handlingskast och rappa, innehållsladdade replikskiften. Skådespelarna håller fint energin uppe men en särskild eloge förtjänar Kippersund. Hans solida, hotfullt brutala men samtidigt motsägelsefullt sympatiska närvaro dominerar rummet. Han levererar sina repliker på ett samtidigt iskallt och absurt skrattretande, släpigt sätt medan blicken plirar som på en kinesisk drake. Hans sätt att uttala ordet ”deg” får det att rycka i mina mungipor ännu efteråt.
Välfungerande tidshopp
Pjäsens okronologiska uppbyggnad, med inledande klimax och tidshopp fram och tillbaka, kunde ha blivit stressigt och svårt att hänga med i, i kombination med den korta längden, men publiken fattar galoppen rätt snabbt. Det hjälper att Svahnströms manus håller sig till sin tajt avgränsade handling och inte faller för frestelsen att försöka tränga in för mycket innehåll eller för högt flygande resonemang. Resultatet blir ett i första hand underhållande paket som heller inte lämnar en helt utan djupare frågor att fundera på efter att föreställningens sextio minuter runnit ut.
Det är svårt att utvärdera något som placerar sig så här mycket mellan genrer och ambitioner, och jag har förståelse för att Skuld kan göra ett irriterande intryck på en annan åskådare än mig. Men för mig fungerar den udda kombinationen av dramatik, våld, fysisk komedi, moralfilosofi och underlivshumor riktigt bra, och väcker till och med viss mersmak.