Genuint gripande symfoniskt sorgearbete
Josef Suk skrev sin Asrael-symfoni som en psykologisk överlevnadsstrategi efter två svåra förluster. Tillsammans med Helsingfors stadsorkester tog sig dirigenten Leonard Slatkin an ett verk som inte riktigt låter som något annat man hört.
KLASSISKT
Helsingfors stadsorkester.
Dirigent: Leonard Slatkin. Solist: Angela Hewitt, piano. McTee, Mozart, Suk. Musikhuset 10.11.
Josef Suk var 30 år när hans avhållne svärfar, lärare och mentor Dvořák avled 1904, vilket ledde till att han började komponera ett brett upplagt orkesterverk till Dvořáks minne. Ett år senare, när han var klar med de tre första satserna, avled hans hustru och verket utformade sig till ett instrumentalt rekviem, ett personligt sorgearbete likaväl som ett slags psykologisk överlevnadsstrategi.
I sig inte unikt. Smått unikt är däremot Suks fruktbara balansgång mellan det subjektivt emotionella och det objektivt rationella. Den femsatsiga, timslånga symfonin är genuint gripande musik, som samtidigt uppfyller alla tänkbara formmässiga och dramaturgiska krav. Att symfonin fortfarande inte är etablerad på den gängse internationella repertoaren är onekligen ägnat att förvåna.
Asrael, efter dödsängeln i islam, är med sina elaborerade motiviska processer – ett dödstema går som en röd tråd genom helheten – ett utpräglat symfoniskt verk, som inte riktigt låter som något annat man hört. Suk hade här redan lämnat Dvořákinfluenserna bakom sig, även om en slavisk grundfärg är tydlig framför allt i den första satsen. Mest av allt kommer man att tänka på Liszt, Strauss, Mahler och eventuellt Busoni, även om Suk förvisso står stadigt på egna ben.
Asrael har, åtminstone på skiva, mestadels varit Suks landsmäns egendom. Inte desto mindre skoj var det att notera vilken djup insikt den renommerade amerikanske dirigenten Leonard Slatkin hade i detta märkliga partitur. Tempona var på snabbare sidan, men Slatkin sög på karamellen på just rätt sätt på just de rätta ställena. HSO-musikerna, som för tolv år sedan spelade in stycket för Ondine med Vladimir Ashkenazy, verkade trivas förträffligt med estetiken och Jan Söderbloms eteriska konsertmästarsolon satte guldkanten på det hela.
Melankoli och eufori
Programmakarna hade, generöst nog, plockat in hela två ackompanjerande stycken och även om hundra minuter effektiv musik är i mesta laget har jag inte hjärta att klaga när allt var så fruktbart kontrasterande och överlag njutbart. Mozarts pianokonsert i Ess-dur nr 22 har konstigt nog hamnat aningen i skymundan av de fyra omgärdande konserterna, men detta är sannerligen Mozart på höjden av sin förmåga att le mellan tårar.
Melankoli och eufori, lyrism och expressivitet, allt finns här och allt fångades in, bearbetades och serverades med den utsöktaste tänkbara smak och stil av Angela Hewitt. Som hade valt Steinwayen framför husets ypperliga Bösendorfer, men med ett anslag av den sensitivitetskalibern spelar det inte så stor roll vad instrumentet framför en heter. Orkestern var väl med på noterna – inte minst träblåset hade åtskilliga njutningsfyllda stunder – men kanske kom man ändå att sakna ytterligare en grad av klanglig klarhet och transparens.
När en dirigent framför musik av sin äkta hälft kan det finnas läge för varningsklockorna att ringa, men när den äkta hälften råkar heta Cindy McTee (född 1953) är det lugnt. Multistilisten McTees kortkorta Circuits (1990) är ett rasande roligt och svängigt stycke – litet som en mix av John Adams och Leonard Bernstein på sitt mest skojfriska humör – som gjordes mitt i prick av Slatkin och hans superalerta musiker.