Två små historier

En bekant till mig har födelsedag och har nyligen genomgått en operation. Rehabiliteringen förväntas bli lång.

För att pigga upp min bekanta vän, så bestämmer jag mig för att skicka en blomsterhälsning denna gråa och regniga oktobereftermiddag. Sagt och gjort.

De färgglada nätsidorna för hemförsändelser är skapade av en blomsterhandel i centrum. Betalningen går som på räls, men i betalningens slutskede avbryts plötsligt proceduren av att banken plötsligt önskar en uppdatering av mina personuppgifter. Katten också!

Efter att uppgifterna ifyllts tar jag itu med blomsterbeställningen på nytt. Det ser ut att lyckas och beställningen skickas iväg. Men, efter en stund kollar jag e-posten och läser att försändelsen trots allt blev på hälften! Det finns ingen annan lösning än att försöka åtgärda problemet med att göra ännu ett betalningsförsök. Tredje gången gillt, dit for den!

Efter någon timme ringer en dam från blomsteraffären upp mig och undrar varför det anlänt två stycken separata, men identiska blomsterbeställningar, till samma person och adress. Då förstår jag att det handlar om en dubbelbeställning.

Försäljaren föreslår att den ena buketten skickas iväg till mottagaren som planerat och önskar mig välkommen till blomsterhandeln närhelst det bara passar mig för att plocka upp den andra buketten. Men jag har redan bestämt mig:

– Ge buketten vidare, till nästa kund som kommer in i butiken!

Blomsterförsäljaren låter aningen förvånad och smått förbryllad men lovar att så skall ske. Samtidigt känner jag plötsligt någonting varmt strömma genom mig, en känsla av lätthet och glädje.

Känslan håller i sig ända tills jag kommer ihåg att det i bilens baklucka finns en väldigt stor och tung låda, innehållande en alltför stor resebur för hund, som bör återbördas till posten senast idag.

Mina armar är alltför korta och alltför svaga för att bära lådan. Min make hjälpte mig med att bära in lådan i bilen, därefter åkte han till landet och uppmuntrade mig att be om hjälp utanför parkeringen intill posten...

Väl framme vid parkeringen öser regnet ner och jag öppnar bakluckan. Då, från ingenstans, anländer en stor vit skåpbil som parkerar tätt bakom mig. Ut stiger en lång ung man med väldigt långa armar och ben. Han ser genast hur det är fatt och frågar mig: – Är du på väg till posten? Kan jag hjälpa till? Jag nickar av häpnad och ser honom formligen svepa iväg med den stora tunga lådan för att därefter placera den i en vagn som finns utanför posten. Därefter snurrar han runt ett varv med vagnen och försvinner upp längs rampen in i postkontoret.