Självuppfyllande profetior
Tidigare på hösten publicerade Statistikcentralen sin nyaste prognos över befolkningsutvecklingen i Finlands landskap och kommuner. Enligt etablerat mönster var prognosen dyster läsning. Befolkningen förväntas fram till 2040 minska i majoriteten av landets kommuner. De flesta medierna gjorde stora uppslag av nyheten, så även HBL. Saken kommenterades på ledarsidan (10.10), där rubriken löd: ”Svenskfinland krymper, Ålands betydelse ökar”.
Det faktum att befolkningsprognoserna tenderar att vara extremt osäkra tycks bekymra få skribenter. Man nämner givetvis rutinmässigt att osäkerhet existerar, men i det stora hela beskrivs prognoserna som givna fakta. Lägg märke till tidsformen presens i ovan citerade rubrik. Förvisso är inte HBL den enda i denna klubb, till exempel Helsingin Sanomat (30.9) rubricerade att Kouvola är den största förloraren.
Om man jämför det verkliga utfallet i dag med den motsvarande befolkningsprognos som gjordes för 20 år sedan, ser man att prognosen på endast två decennier lyckades felestimera Finland befolkning med ungefär 300 000 personer. En ansenlig mängd i ett litet land som vårt. För en enskild kommun kan felestimatet givetvis vara ännu högre. För Hangös del prognostiserades 2004 en befolkningsökning om 1,3 procent fram till 2020, när det verkliga utfallet visar på en minskning om 18,2 procent. För Nykarlebys del prognostiserades det motsatta; en förväntad minskning om 0,6 procent, när stadens befolkning de facto vuxit med 1,4 procent.
För mindre kommuner är prognosernas träffsäkerhet sällan ett större problem, man har hur som helst ganska bra koll på vartåt det barkar. I en större skala är läget ett annat. Den svenska nationalekonomen Gunnar Myrdal introducerade redan på 1950-talet begreppet kumulativ kausalitet. I enkla termer avses att en investering – offentlig eller privat – tenderar att leda till ytterligare investeringar, som resulterar i en positiv tillväxtspiral som genomsyrar hela samhället. En utebliven investering leder i sin tur till ytterligare uteblivna investeringar, och en motsvarande negativ spiral.
Eftersom få vill agera i totalt mörker tenderar prognoser att leda till åtgärder. Ju större summor man talar om, desto mer förlitar sig åtgärderna just på prognoser. Huruvida prognoserna i framtiden verkligen slår rätt eller fel är ur den kumulativa kausalitetsteorins synvinkel en total icke-fråga, det väsentliga är att den offentliga eller privata sektorn just nu agerar utifrån dem.
Nylands landskapsplan utgår till exempel från att landskapets folkmängd fram till 2050 kommer att öka med 28 procent eller uppemot en halv miljon människor. Och det handlas därefter. Utifrån prognoserna investerar staten massiva medel i till exempel infrastruktur, vilket i sin tur får byggbolagen att vädra morgonluft. Mera bostäder och arbetstillfällen kräver då ytterligare infrastruktursatsningar, och så vidare. I ett sådant läge kan en prognos komma att bli en självuppfyllande profetia. Man kan på skoj spekulera i hur läget vore om landskapets befolkning i stället förväntades minska.