Svenskfinland fortfarande utan telefonnummer

SAMHÄLLE ”Vem ska man ringa till då man vill tala med nån som har ansvar för språkplaneringen på svenska i Finland?”, frågar sig Johan Häggman, apropå sin nya rapport för tankesmedjan Magma, ”Strategier för minoritetsspråk – jämförelser av relevans för svenskan i Finland”. Och sätter därmed fingret exakt på den ömmande punkten – för det finns ingen sådan instans, organisation eller person. ”Ring till Folktinget”, svarar Svenska kulturfonden (HBL Debatt 27.10), medan Folktinget på samma sida räknar upp allt det goda man gör för att stärka svenskan i Finland – men utan att egentligen svara på frågan.

Precis som Leif Höckerstedt påpekar (HBL Debatt 2.11) är Häggman långtifrån den första att sätta in våra förmenta språkliga privilegier i ett jämförande internationellt perspektiv. Redan 1997 varnade den kanadensiska språkforskaren Kenneth McRae för att finlandssvenskarnas ställning obevekligen kommer att försvagas ifall vi blåögt förlitar oss på landets officiella tvåspråkighet, och inte aktivt går in för att stärka de svenska strukturerna. Något också många av oss finlandssvenska debattörer länge varnat för, oftast för döva öron.

Då vi 2001–2004 arbetade med det så kallade Framtidsprojektet inom Svenska kulturfonden handlade det i huvudsak om just strategisk långtidsplanering för det svenska i Finland. Däribland också funderingar kring hur en nationell språkplanering kunde se ut – eller förenklat: vem man ska ringa till. Ett sådant nummer fanns ju inte, och saknas fortfarande.

Folktinget hade ursprungligen den funktionen, men de ambitionerna försvann slutligen med 1970-talets Folktingskris.

Det nya ting som uppstod ur ruinerna blev en välkammad samarbetsorganisation för de politiska partierna, där man (eller snarare partikanslierna) kommer överens om hur man ska försvara svensk service, utan att kränga båten. Utöver det har Folktinget alltmer fått funktionen som nationellt informationskontor om den finländska tvåspråkigheten. Bra i sig, men de verkliga problemen – de är nogsamt utdefinierade.

Jag tyckte då, och tycker fortfarande, att Folktingets mandat borde breddas och förstärkas, med sikte på att återfå det som ursprungligen var meningen; att fungera som ett parlament för specifikt svenska frågor. Det tåget har tyvärr gått, speciellt sedan de territoriella garantierna för svenskan försvann i och med grundlagsreformen 2000.

Man satsar sedan flera år det mesta av sitt krut på nationalspråksstrategin. Väl så, men man borde gå avsevärt längre, i den riktning Häggman pekar ut. Vi behöver förutom ett offensivare Folkting en stark och auktoritativ enhet på riksplanet, placerad kanske närmast inom Justitieministeriet, med uppgift att stå för språkplaneringen på riksnivå. Som Häggman visar i rapporten finns det gott om inspirerande exempel i andra länder. Det man där menar med språkplanering är något vi hos oss av historiska skäl har undvikit som pesten. Så fort någon nämner ordet språkpolitik, vare sig det handlar om riks- eller lokalpolitik, slutar diskussionen tvärt, eller går upp i falsett. Ett nationellt trauma vi äntligen borde bli kvitt.

Att vi nu fått en rapport som klart visar vad allt en fördomsfri språkplanering kunde innebära är välkommet, men borde självfallet ha skett redan för länge sedan. Att också denna rapport viftas bort med att våra finlandssvenska intressebevakare minsann redan gör allt detta är ingen överraskning. Men vore det inte dags att lyfta näsan lite högre? Ett utmärkt tillfälle erbjuds i Åbo den 20–21 november då Folktingets ledamöter samlas för att diskutera Folktingets framtidsstrategi. Häggmans recept är ju exakt vad Folktinget borde ta till sig.