Problematiken kring att gestalta funktionsvariation

I Simon Stephens dramatisering av Mark Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten (2003) som visas på Lilla Teatern sägs det inte vilken diagnos huvudpersonen Christopher har, men flera markeringar gör att man tänker att han befinner sig någonstans på autismspektret. Det här påpekar också Sonja Vuori i sin recension (HBL den 4.10). Christopher har svårt att tolka sina medmänniskors minspel och verbala bildspråk, han skyr beröring och behöver ha mycket tid för sig själv. Han är ett matematikgeni.

Redan filmen Rain man, som gjordes 1988, fick kritik för sitt sätt att gestalta rollpersonen Raymond, som spelades av Dustin Hoffman. Raymonds autistiska drag framställs som exotiska, han är apart, besynnerligt klädd och hans siffersinne är något utöver det vanliga.

Ungefär samma personlighetsdrag som Christopher har, med andra ord.

Haddon har också fått kritik när boken kom ut, men försökte klara sig från den genom att säga att Den besynnerliga händelsen med hunden om natten inte ska ses som en fackbok om autism (det här tar Lasse Garoff upp i sin recension på Svenska Yles webbplats den 8.10), men det är väl ingen som läser den som en sådan?

Det är vanligt att man, då man visar personer som har en funktionsvariation på teater och film, framställer dem som sympatiska, med skarpa särdrag, lite ömkansvärda. De används – utnyttjas – som intriginstrument för berättelsen. Rollpersonerna skildras inte i kraft av sin egen rätt utan för publikens skull, en sak som i och för sig gäller all konst. Men man utgår då från att det inte sitter så många personer som befinner sig på autismspektret i publiken, utan att den består av representanter från majoritetsbefolkningen som får känna sig stärkt av sin konstupplevelse, som i det här fallet stärker den uppfattning den har om funktionsvariationen i fråga.

Men är det inte konstens uppgift att utmana stereotypier snarare än att upprepa, sprida och befästa dem?

När Petri Poikolainen, som har MS spelar den likaledes MS-sjuka Jaakko i filmen Den blinda mannen som inte ville se Titanic blir intrycket ett helt annat (filmen recenserad i HBL den 10.9). Berättelsen har en annan tyngd, yttre och inre omständigheter är andra. Filmen är fiktiv. Personerna framstår som verkliga, runda karaktärer. Fastän både Poikolainen och Jaakko har MS och nedsatt syn är historien som berättas i filmen påhittad. Jaakko gör helt vanliga saker, han lever sin vardag men hans utsatthet blottas och håller publiken i sitt järngrepp.

Det finns en tendens att sänka genom att höja. Man förminskar en befolkningsgrupps situation genom att framställa den som främmande. Om man tänker att man vill beskriva hur det är att ”vara annorlunda” kan man ju någon gång fundera på hur det känns att stå där i skottlinjen för detta annorlundaskap.

Alexander Wendelin som spelar Christopher gör ett gott skådespelararbete i Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, det är inte han som ska lastas.

Jag undrar bara var Lilla Teatern och regissören Paavo Westerberg har varit de senaste trettio åren.

”Det finns en tendens att sänka genom att höja. Man förminskar en befolkningsgrupps situation genom att framställa den som främmande.”

BARBRO ENCKELL-GRIMM

Teaterkritiker