Har Sannfinländarna förbättrat vår demokrati?
Enligt Jokisipilä har Sannfinländarna genom att presentera sig som ett alternativ till de etablerade partierna bland annat vad gäller invandring, klimat och identitetspolitik haft en demokratiskt stärkande roll i Finland.
FACKLITTERATUR
Markku Jokisipilä: ”Perussuomalaiset Halla-ahon ja Purran linjalla” Otava 2021
”Många av mina akademiska kolleger har medvetet valt ett antagonistiskt förhållningssätt till Sannfinländarna och ifrågasatt legitimiteten i partiets politik. Det må man göra i ett fritt land om det görs öppet och ärligt och utan att framställa sina resultat som forskningsbaserade då de i realiteten grundar sig på ideologiska preferenser och uttrycker politiska ståndpunkter.”
Så inleder Markku Jokisipilä, som är biträdande professor och föreståndare för centrum för riksdagsforskning vid Åbo universitet, det avslutande kapitlet i sin bok ”Perussuomalaiset Halla-ahon ja Purran linjalla”. Boken är en intressant och provocerande läsupplevelse, bland annat eftersom undertecknad är utpekad som en av de ”många forskare” vars forskning om Sannf har ideologiska och politiska glasögon.
Jokisipiläs ambition är att erbjuda en analys av Sannf, som varken är politiskt eller ideologiskt färgad, utan bygger på vetenskapliga forskningsrön och metoder. Nu är det inte enbart forskarskrået som anklagas för att närma sig Sannfinländarna på ett annat sätt än de bemöter övriga partier, utan även journalister, politiker och personer tillhörande det så kallade vänstergröna politiska etablissemanget.
Annorlunda parti
I boken beskrivs Sannfinländarnas historiska bakgrund, ideologiska förändring och väljarmässiga framgångar. Jokisipilä presenterar rimliga förklaringsansatser till partiets snabba väljarmässiga framgångar och effekter på det finländska partisystemet med avseende på partikonkurrens och regeringsbildning.
EU-kritiken gav Sannfinländarna luft under vingarna i samband med eurokrisen. Nationalismen uttryckt i invandringsmotstånd, kritik av islam och motståndet mot tvångssvenskan (vilket Jokisipilä förvånande förbigår) kom ytterligare att bredda partiets appell.
Sannfinländarna beskrivs som ett exceptionellt parti i den finländska politiska historien, som med "jytkyn" 2011 skakade om det konsensusimpregnerade och alternativlösa finländska partisystemet.
Halla-aho unik
Med Sannfinländarna har den nya sociokulturella politiska konfliktdimensionen befästs och fått en större betydelse för väljarnas val av parti och regeringsbildning. Enligt Jokisipilä har Sannfinländarna genom att presentera sig som ett alternativ till de etablerade partierna bland annat vad gäller invandring, klimat och identitetspolitik haft en demokratiskt stärkande roll i Finland. Att en halv miljon av finländarna röstar på partiet bevisar detta.
Jokisipilä uppehåller sig i synnerhet med utvecklingen efter 2017 och boken innehåller intervjuer med den förra partiledaren Jussi Hallaaho och efterträdaren Riikka Purra. Jokisipilä förhåller sig förhållandevis oreflekterande, och snarast hovsamt kommenterande sina intervjupersoner. I synnerhet Halla-aho be
skrivs i beundrande ordalag som en unik finländsk politiker med sin rationella, känslobefriade och från övriga partiledare retoriskt avvikande stil.
Jokisipilä refererar i viss utsträckning till internationell forskning – teoretiskt och empiriskt – men menar att den inte har gett en heltäckande bild av Sannf.
Anklagelser
En av huvudpoängerna i boken är särbehandlingen och demoniseringen av Sannfinländarna. Anklagelserna om rasism och extremism är enligt Jokisipilä överdrivna, att dra paralleller till fascism och nazism och karaktärisera Sannfinländarna som en fara för demokratin är befängt.
Karaktäriseringen av forskningsfältet som en politiskt minerad definitionsmässig djungel äger till vissa delar sin riktighet då flera av de begrepp som används för att beskriva Sannfinländarna och likartade politiska partier är omtvistade, såsom populism, radikal och extremhöger.
En samsyn om begreppens minimala definitioner har vuxit fram, och om Jokisipilä på ett mer systematiskt sätt utgått från dessa hade boken varit ett fint bidrag till att kartlägga en forskningsmässig ”state of the art” om Sannfinländarna. Närmare bestämt, på vilka grunder beskrivs Sannfinländarna som populistiska, radikalhöger och extrema? Nu får läsaren ingen sådan analys, utan får förlita sig på Jokisipiläs svagt underbyggda anklagelser om att forskares rasismoch extremismstämpling av Sannfinländarna är överdriven.
Hatbrott och röst för de tysta
Dessutom är det mycket problematiskt att Jokisipilä själv inte vill analysera extremismen i partiet då den enligt honom inte har haft betydelse för partiets understöd. Han ger inga belägg för denna utgångspunkt, och frågan, som inställer sig, är hur kan han veta det?
Det faktum att ledande partiföreträdare dömts i domstol för hatbrott, haft kontakter med nazistiska Nordiska motståndsrörelsen och extrema personer kan hypotetiskt både locka och avskräcka väljare? Och säger det inte något om Sannfinländarnas ideologi att ledande representanter kan dömas för hatbrott utan disciplinära åtgärder?
Enligt Jokisipilä är hatbrotten framför allt en juridisk fråga, inte en politisk.
Jokisipilä ondgör sig i likhet med sitt forskningsobjekt Sannfinländarna över den politiska korrektheten. Det som ”förr” var ok att säga om bland annat invandrare, andra kulturer och sexuella läggning är numera tabu i samhällsdebatten.
Yttrandefriheten har begränsats, och Sannfinländarna har, enligt Jokisipilä, gett en röst till den så kallade ”tysta majoriteten”. Jokisipilä listar väljare och åsikter Sannf representerar; de som inte ser sexuella minoriteters rättigheter som en väsentlig sak i sina egna liv, inte tycker att det ska vara en mänsklig rättighet att få könskorrigering, inte ser någon strukturell rasism, och inte tycker att EU ska lägga sig i Polens och Ungerns inrikespolitik av politiskt kontrollerade domstolar och massmedier, och gayfria zoner.
Fördjupat demokratin?
Trots Jokisipiläs målsättning att erbjuda läsaren en vetenskapligt grundad analys av Sannfinländarna når boken inte upp till de högt satta ambitionerna. Jokisipiläs analys framstår emellanåt som ett försvar av Sannfinländarna.
Som läsare hade man önskat att författaren tydliggjort vilka demokratiska grundprinciper hans analys bygger på när han drar slutsatser om att den finländska demokratin fördjupats med Sannfinländarnas etablering. Vad i demokratin har förbättrats?
Jokisipilä skulle antagligen svara att flera åsikter är representerade i de beslutsfattande politiska institutionerna. Att en demokrati kan kanalisera in folkviljan är naturligtvis en styrka men är alla de åsikter som uttrycks demokratistärkande? Nu framstår majoritetsprincipen – eller majoritetens rätt att besluta och uttrycka sina ståndpunkter som primär.
I en liberal demokratiuppfattning begränsas majoritetens rätt att förtrycka eller kränka minoriteter genom ”checks and balances”, konstitutionellt reglerade minoritetsrättigheter och genom begränsningar av yttrandefriheten. Och det är i grunden en politisk fråga.