Det går åt fel håll i våra gymnasier
Vad håller på att hända med våra gymnasier? Lärare slår larm, elever ligger sömnlösa av stress, och de svagaste faller ur systemet.
”Det känns som att man river oss åt två håll”, säger en gymnasielärare i en färsk intervju i Helsingin Sanomat.
Hon talar om två olika konkurrerande verkligheter på gymnasieskolor i dag. Den ena är studentskrivningarna, som under de senaste åren blivit allt viktigare: nu ska eleverna helst komma in på högskolorna direkt med sina betyg, utan inträdesförhör. Och då gäller det att betygen är i toppskick.
Den andra är den färska läroplanen, som lägger vikt vid växelverkan, personlig utveckling och välbefinnande. Men hur ska lärarna hinna koncentrera sig på att stimulera elevernas personliga utveckling när gymnasiet numera är ett enda lopp mot studentexamen?
Den förra regeringen Sipilä ville påskynda unga människors väg till högskolorna. Tanken var kanske god i sig: i stället för både inträdesförhör och studentexamen, vilket är ganska mycket på en gång, skulle eleverna nu kunna kliva rakt in i universitetet om betygen bara var tillräckligt bra.
Men i praktiken går det inte riktigt så. Studentexamen har nu blivit så avgörande för att över huvud taget kunna komma in till vissa utbildningar att eleverna kanske tvingas skriva om sina prov flera gånger för att komma till önskad nivå. Dessutom får man extra poäng om man söker till en utbildning första gången, ett idiotiskt nytt system som gör att eleverna tvingas tänka allt mer strategiskt. Kanske skjuter man upp att söka helt och hållet för att inte förlora de där extra poängen. Kanske man tackar nej till en annan utbildning i väntan på att söka dit man vill, i stället för att som förr börja någonstans och byta senare. Har man redan sökt en gång till Hanken får man inte längre några extra poäng nästa år.
Sen har vi det här med den långa matematiken. HBL:s Tobias Pettersson har redan tidigare skrivit om hur vansinnigt helig matematiken blivit i det finländska skolsystemet. Nu har det bara blivit värre. En sextonåring som börjar gymnasiet i dag kan i princip räkna bort en rad framtida utbildningar om han eller hon hellre vill läsa språk som tyska och franska. Även de som inte tänker studera naturvetenskap får bättre poäng om de läst lång matematik.
Behöver det vara så här? Måste eleverna verkligen veta vad de vill bli när de är sexton? Vem vinner på det?
Författaren och gymnasieläraren Tommi Kinnunen skrev häromveckan på Twitter att hans läkare ordinerat sjukledigt på grund av allvarlig utbrändhet. Den nya läroplanen, som lärarna både tagit fram och förväntas implementera, i kombination med pandemins hybridundervisning, har lett till att Kinnunen på sistone haft 55 timmars arbetsveckor. Han berättar om en situation som påminner om den man i Sverige länge larmat om: att arbetstiden i dag går åt till att fylla i rapporter i stället för att undervisa.
Grankullaeleven Benjamin Granlund kritiserade den nya läroplanen på HBL:s debattsidor i början av hösten, för att den gör lärare till ”handledare” och sätter för mycket ansvar på eleverna.
Samtidigt verkar den allmänna åsikten bland många pedagoger i Finland ändå vara att skolan behöver följa sin tid, eftersom samhällets syn på inhämtning av kunskap har förändrats, men också elevernas sinsemellan olika förutsättningar. Det är en kontroversiell fråga. Man kan också argumentera, som den svenska läraren Filippa Mannerheim gör, för att elever inte kommer att lära sig något om de inte först pluggar och lyssnar på gammalt hederligt vis.
Just nu verkar problemen dessvärre vara mer akuta än teoretiska. Man har ingen glädje av fina pedagogiska målsättningar om man är utbränd.
Behöver det vara så här? Måste eleverna verkligen veta vad de vill bli när de är sexton? Vem vinner på det?