Skapa och skifta i försvinnande land
Klimathotet är närvarande i My Lindelöfs femte diktsamling där hon är ivrigt utforskar snarare än serverar färdiga sanningar. Samtidigt riskerar vagheten och det fragmentariska ibland hålla läsaren på lite väl stort avstånd.
Formatet och omslaget till My Lindelöfs femte diktsamling Land (fragment) etablerar ett tydligt syskonskap med den senaste boken Färdas (in och ut ur bilden) (Ellips 2017). Bägge är tunna och kvadratiska, och pryds av ett dimhöljt landskap. Skillnaden är bara att på omslaget till Land (signerat Fredrik Bäck) har dimman tätnat såpass att den omringar titel och författarnamn. Landskapet som sticker fram är tätbevuxen skog, medan det på Färdas rörde sig om ett berg.
Det finns alltså flera visuella indikatorer på att vi i Lindelöfs nyaste bok ska ännu djupare in i dimman och snåren, även om det sistnämnda redan är bekant mark (i ordets alla bemärkelser) i hennes poesi. Ofta rör det sig om en spänning mellan det inzoomade och det världsomspännande, mellan enskilda växter, stenar, djur och systemen de ingår i.
Klimathot och konkretion
Samlingens 50 sidor är uppdelade i fyra delar. Den första präglas känslomässigt av en stilla oro, en pågående katastrof. Som i den andra dikten:
Vattnet stiger (landet krymper) vi flyttar oss allt högre upp. Djuren blir allt tydligare. Vi tiger om det som upptar oss alltmer, vi gör våra mätningar, drar våra slutsatser, sluter oss [...]
Klimathotet är närvarande, och Lindelöf framhäver elegant hur dess påverkan är både fysisk – begränsar kroppars rörelser – och språklig. Det som sker är konkret, men samtidigt ogreppbart, att göra mätningar är inte detsamma som att kunna tala om det, därav slutenheten. En akut medvetenhet och ett lika akut förnekande pågår parallellt. ”Hur kan vi dölja att timmen är slagen? Glittra?” står det i en senare dikt.
De allt tydligare djuren läser jag ändå som en form av hopp. De följs upp av fjärilslarver som tar över dikterna i bokens tredje del, när formen koncentreras och tempot blir mer intensivt. Från fragmentformen samlar sig dikterna i kompakta men ändå flödande strofer. Samlar sig som för en flykt.
Här finns en närmast karnevalisk stämning, med en identifikation som förskjuter perspektivet; vi är också djur. Att få syn på det kan erbjuda nya rörelsemöjligheter, att ”flöda och skifta”. Och det behöver inte sluta där, ännu senare i boken står det: Kanske vill vi inte längre vara djur kanske skapar vi en omvärld som vi drömt [...]
Skapandet och skiftandet bär på drag av både förnekelse och framtidshopp, och just den ambivalensen ger Land dess säregna driv. Dikterna ger inte intryck av att vara ute efter att skrämmas eller läxa upp, de helt enkelt utforskar vad det innebär att relatera till platser under olika omständigheter, av vilka klimathotet är en och tidens framfart en annan.
Specifika sorger
Land uppehåller sig överlag mycket kring förändring: förfall, fornlämningar, förflyttningar, vattendrag. Dikterna uttrycker en stark fascination för platsers materialitet, för allt från krikonträd till glimmer, till gräsax, till parkeringsplatser. Den här specificiteten går att koppla samman med den sorg som boken till stora delar genomsyras av – det är svårt att sörja förlusten av naturen eller världen i allmänhet, men enskilda grässtrån är något annat: ”varje sorg är av en ny art”. Samtidigt går det inte att närma sig något enskilt utan att potentiellt förstöra något annat: ”av nyfikenhet trampar vi ner, trampar vi ner”. Vi rör oss inte i harmonisk symbios.
Specificiteten får en ny betydelse i bokens slutkommentar, där det framkommer att ett flertal av dikterna inspirerats av den tjetjenska konstnären Aslan Gaisumovs fotografier av Galain-Tjaz-regionen, därifrån Sovjetunionen fördrev den tjetjenska och ingusjiska befolkningen 1944. Jag förstår viljan att redovisa inspirationskällor – även en litteraturlista med verk som direkt eller indirekt citeras i dikterna finns bifogad – men funderar ändå på vilken funktion det speciella omnämnandet av Gaisumov får. Dikterna själva innefattar inga uttalade hänvisningar till vare sig Galain-Tjaz eller fördrivningen, vilket gör att brottet – när det nämns i slutnoten – får karaktären av ett facit eller en metafor. Bägge känns smått problematiska, och riskerar reducera specifika människors lidande till en bild för något sorts mänskligt allmäntillstånd, vilket knappast är syftet.
Men jag vet inte om ovanstående egentligen är en invändning från min sida. Överlag är Land (fragment) en bok som lämnar mig med få färdiga tankar. Lindelöfs ivriga utforskande, snarare än serverande av färdiga sanningar, är en stor förtjänst. Samtidigt riskerar vagheten och det fragmentariska ibland hålla läsaren på lite väl stort avstånd. Som att dimman får en att blunda i stället för att – som på andra ställen i boken – skärpa blicken.