Styvmoderlig Ålandsbehandling

Tilliten i samhället, tilltron på varandra och förtroendet för myndigheter är det finländska och nordiska samhällets superkraft. Det möjliggör ett samhälle som framgångsrikt bygger på frihet under ansvar och där inte varje sak behöver detaljregleras. Det gör saker också mer effektiva samt stärker den inre och yttre säkerheten då det bidrar till en samhörighet och moral samt utgör de praktiska fundamenten för rättsstaten. Då vi nu diskuterar nya hotbilder mot våra demokratiska samhällen är tillit i samhället en av de allra viktigaste försvarslinjerna. Trots det tas tillit och legitimitet alltför ofta för givet i det politiska beslutsfattandet. Hanteringen av coronapandemin visar på exempel där åtgärder lyckats, men där man ändå skadat förtroendet eftersom själva processen brustit.

På Åland har förtroendet för regeringens beslutsfattande tyvärr fått sig en rejäl törn under pandemin. Man kan ha olika åsikter om åtgärder, det är politik, så länge de är förenliga med grundlagen. Det finns ändå fundament som inte är politik och det är där det många gånger har fallerat. Där måste förbättringar göras för att återbygga förtroendet. Det finns flera exempel. Ett av de första var då regeringen utlyste undantagstillstånd och det tog flera dagar innan någon kontaktade den åländska självstyrelsen. Problemet handlade inte om själva undantagstillståndet utan att ingen lyfte luren för att på förhand berätta vad som planerades innan saken presenterades på en direktsänd presskonferens. Sedan dröjde det ytterligare dagar innan informationen gick fram.

Man kan tycka vad man vill om de coronahälsokontroller vid gränsen som införts. Det är delvis en politisk fråga. Däremot är det inte en politisk fråga att behandla olika regioner i Finland godtyckligt på olika sätt. Tidigare i år beviljade regeringen undantag från hälsokontroller för svenska kommuner nära Lappland trots att smittläget där var för dåligt för att uppfylla regeringens egen förordning. De svenska kommunerna nära Åland beviljades dock inget undantag trots att smittläget där var bättre än uppe i norr. Beslutet om den ojämlika behandlingen motiverades av Social- och hälsovårdsministeriet med att det fanns definitioner om gränsregioner som Åland inte uppfyllde. Då dokumenten som man hänvisade till begärdes ut visade det sig ändå att sådana definitioner inte fanns.

Riksdagens grundlagsutskott rättade till ojämlikheten och sa att gränsregionerna måste behandlas lika och att det skulle vara motiverat med undantag också för Åland. Regeringen löste i stället ojämlikheten med att ta bort undantagen för Lappland trots att pandemiläget där inte märkbart försämrats. På så sätt behövde inget undantag ges också till Åland. Det var dock inte det som riksdagen hade avsett och på Åland fick man en olustig känsla som i skolan hade kallats för mobbning.

Efter justitiekanslersämbetets ingripande lovade Socialoch hälsovårdsministeriet ändå att saken skulle utredas omedelbart. Det tog tretton dagar innan man kom i gång och fem veckor senare är man fortfarande inte färdig. På Åland vet man nu vad uttrycket styvmoderlig behandling kommer ifrån. Det är inte bra. Inte för Åland, inte för Finland och inte för tilliten i samhället. Vi måste nu lyckas vända på utvecklingen och i stället fokusera på hur man bygger långsiktig tillit och förtroende.

"På Åland fick man en olustig känsla som i skolan hade kallats för mobbning."