Fotbollen behöver inte spridas över hela världen
Jag minns fortfarande hur det doftade när man kom till fotbollsplanen. Jorden, gräset. Jag minns lukten i omklädningsrummen, den speciella sura stank som uppstår när svett sugs upp av spelskjortor i nylon.
I de nedre tonåren var jag ännu förhållandevis snabb, sedan kom de andra ikapp och förbi. På plan var jag en medelmåtta, varken speciellt kvick eller teknisk eller bra på huvudet. (Dock svår att få omkull i försvaret.)
Fotbollen var en del av min uppväxt, som idrott ofta är i småstäder. Man spelade, man stod vid kanten och hejade på andra lag i Pargas IF. Den enda förening som någonsin kommer att få mitt hjärta att slå så det dunkar.
Den europeiska ligafotbollen med sina proffslag väckte inga känslor i mig. Jag visste knappt vad de hette. På den tiden existerade varken betalkanaler, internet eller sociala medier, ligafotbollen var något som dedikerade fotbollsfans höll på med. Det fanns ingen global masskultur kring den.
Trettio år senare är de europeiska ligalagen börsnoterade multimiljonföretag som köps och säljs. I regel av investerare som framför allt är intresserade av prestige. De kan leva med en affärsstruktur som innebär att en medelmåttig spelare i Premier League tjänar kring 60 000 pund i veckan.
Till exempel Paris Saint-Germain ägs av Qatar via en statlig investeringsfond. Qatar är en diktatur där det i lag är förbjudet för gästarbetare att organisera sig fackligt. Sedan Qatar blev värdland för fotbolls-VM 2010 har 6 500 gästarbetare i landet dött. Naturresursslukande betong och stål, resurser, energi och människoliv plöjs ner i jättesatsningar på svindyr infrastruktur som inte kommer att behövas när VM är över.
Manchester City köptes av en före detta thailändsk premiärminister. Han gjorde sig till styrelseordförande och delade ut styrelseposter till sina barn, därefter köptes laget upp av Abu Dhabi United Group som i praktiken ägs av schejk Mansour, medlem i Förenade Arabemiratens kungafamilj. Ett land utan fria val där homosexualitet straffas med stening.
Chelsea är den ryska oligarken Roman Abramovitjs privata egendom. Abramovitj är följsam som en skugga när det gäller att hålla Vladimir Putin på gott humör, en framstående representant för Putins korrupta klientelsystem. Dagens ryska elit älskar att frottera sig med väst, att få känna sig som en del av samma Europa som de svartmålar och bespottar på hemmaplan. De tror att pengar löser allt, och de har rätt.]
Fotbollen – denna vackra sport – har tillåtit sig bli en statuspryl. En leksak för förmögna diktaturer.
Herrarna i Fifa och Uefa låter sig gärna mutas av skurkstater. Det är trevligt med pengar, lyxhotell och bjudresor. Något som diktaturer kan. De vet allt om hur man får korrupta småsjälar att känna sig utvalda.
Qatar lyckades över förväntan. Fifa motiverar VM i ett land där det inte går att spela utan luftkonditionerade arenor med hur viktigt det är att fotbollen sprids globalt.
Men det är inte viktigt. Inte viktigt alls. Fotbollen behöver inte spridas över hela världen.
Fotboll är inte en familj, inte en religion eller ideologi. Det är en idrott. En idrott jag älskar, men fortfarande bara en idrott. Att skurkar och diktatorer världen över betraktar fotbollen som ett sätt att köpa prestige är inte förvånande. Det bestickande är att sporten har gått med på att sälja sig. Resultatet är ynkligt.
VM i Qatar blir ett monument över futtigheten.
KRÖNIKAN
ANNA-LENA LAURÉN
Herrarna i Fifa och Uefa låter sig gärna mutas av skurkstater. Det är trevligt med pengar, lyxhotell och bjudresor. Något som diktaturer kan. De vet allt om hur man får korrupta småsjälar att känna sig utvalda.