Vi behöver bildning – men hurdan?
Några gemensamma nämnare bör förmodligen till exempel vi finländare ha i vår bildning, så att vi bättre kunde förstå varann, skriver Bo Pettersson i sin recension av bildningsantologin Människans allsidiga utveckling.
Människans allsidiga utveckling. Essäer om bildningens betydelse
i tjugoförsta århundradet – en del av SFV-projektet Bildningskraft Red. Jonas Ahlskog Svenska folkskolans vänner 2021
Den nordiska bildningsdiskussionen kommer till Finland med en angelägen essäsamling om hur bildning är väsentlig för både individ och samhälle.
I en artikelserie i HBL har Åbo Akademi-docenten i filosofi Jonas Ahlskog nyligen presenterat vissa resultat av forskningsprojektet Bildningskraft. Han leder det av Svenska folkskolans vänner finansierade projektet som vill föra in den nordiska bildningsdiskussionen i Finland och framför allt Svenskfinland.
Projektet börjar bära frukt. Ahlskog har nu redigerat en samling om elva artiklar om bildning i volymen Människans allsidiga utveckling. Essäer om bildningens betydelse i tjugoförsta århundradet. Skribenterna tar avstamp i det egna facket – närmast filosofi, idéhistoria, pedagogik, ekonomi och litteraturvetenskap – vilket gör att synvinklarna varierar och berikar varandra. Som helhet visar de hur olika man kan se på bildning.
Det är sympatiskt att den vackra volymen formgiven av Anders Carpelan endast innehåller cirka 160 textsidor. Det torde intresserade läsare orka med. En 300–400 sidors artikelsamling kunde lätt ha hamnat på hyllan. Dessutom är priset så facilt att inte bara skolor, universitet och organisationer kan skaffa sig den utan också vem som helst som vill bli litet mer bildad och förhoppningsvis sedan diskutera den.
Individ, samhälle, ekologi
Som redaktör gör Ahlskog ett bra jobb: specifika synvinklar varvas med bredare och mer faktaspäckade
Skribenterna tar avstamp i det egna facket vilket gör att synvinklarna varierar och berikar varandra. Som helhet visar de hur olika man kan se på bildning.
artiklar av ledande forskare som Bengt Kristensson Uggla om gränsöverskridande bildning, Ahlskog själv om folkbildningens återkomst och Henrik Bohlin och Anders Burman om den svenska bildningsdebatten. Ändå kunde jag tycka att Bohlins och Burmans essä, som avslutar boken, kunde ha placerats längre fram för den pekar ju på den diskussion samlingen som helhet fortsätter.
Ingen artikel försöker ge en grundlig överblick över bildningsbegreppets historia. Egentligen är det lyckat eftersom den mångsidige danska kulturfilosofen Lene Rachel Andersen, Helsingforspedagogen Birgit Schaffar samt Bohlin och Burman ger korta historiska översikter i sina essäer. Alla tar upp det grekiska begreppet paideia (ung. utbildning och bildning i ett) och tysk nyhumanism, speciellt Wilhem von Humboldt, men det är intressant att se hur mycket de i övrigt fokuserar på skilda aspekter av bildningens historia.
Av artiklarna med mer specifikt perspektiv kunde det verka som om lingvisten Linda Bäckmans artikel om integration föll utanför bildningsdiskussionen tills man inser att det är något slags bildning som möjliggör integration. Filosofen och konstnären Göran Torrkulla ser bildning ur subjektets synvinkel som ”en självkritisk medmänsklig bildningssträvan” och litteraturvetaren Ylva Perera visar hur individen genom läsning kan lära sig att ”ha koll” på bildningstraditionen och samtidigt frigöra sig från den. Däremot diskuterar Andersen vilket slags samhälle vi vill ha: utbildningen måste vara bildning som gör individen till ”en lagspelare”.
Här har vi alltså bildningsdiskussionens två poler – individ och samhälle – och hur olikt än Torrkulla och Perera gentemot Andersen verkar se på dem intresserar sig alla tre för hur de kan fogas ihop genom bildning. De flesta artiklar går ännu längre och inkluderar i sitt bildningsbegrepp en demokratisk strävan och en medvetenhet om ekologi eller planetens tillstånd. Björn Wallén, ordförande för Fritt Bildningsarbete r.f., kallar detta ”djupbildning” och ekonomie doktor Maria Joutsenvirta ”planetär bildning”. Också pedagogerna Ann-Christin Furu och Birgit Schaffar ser att ekologiska tankegångar nu för tiden bör inkluderas i både utbildning och bildning.
Hurdan bildning?
Nu när vi – med några få ärkekonservativa undantag – lyckligtvis har kommit ifrån den föråldrade elitistiska synen enligt vilken bildning är få förunnat, är det lätt att hålla med om exempelvis Kristensson Ugglas dialektiska, gränsöverskridande bildningsbegrepp. Men frågorna som essäerna i Människans allsidiga utveckling endast flyktigt berör får man hoppas är nästa steg i bildningsdiskussionen.
För det första, specifikt hurdan bildning vill man ha? Både Ahlskog och Kristensson Uggla är skeptiska mot att ”veta tillsammans”, det vill säga de är väl medvetna om att enhetskulturens tid är förbi. Men det är väl ändå inte tillräckligt att bara tycka att bildningsarbetet ska vara gränsöverskridande eller att det enligt Ahlskog ska göras ”framlänges”, inte ”baklänges”?
Några gemensamma nämnare bör förmodligen till exempel vi finländare ha i vår bildning, så att vi bättre kunde förstå varann. Som Perera visar behöver inte en medvetenhet om traditionen betyda en konservativ ”baklänges” syn utan den kan leda till nya insikter och skapande verksamhet. Sådana möjliga gemensamma nämnare kunde kanske diskuteras i en annan volym (gärna med vitt skilda infallsvinklar), så att Bildningskraft-projektet kunde få mera praktiska resultat.
Att poängtera traditionens betydelse behöver alltså inte innebära en dröm om ”en återgång till folkbildningens organiska samhällsfostran”, som Ahlskog verkar tro. Bohlin och Burman åskådliggör att den svenska bildningsdiskussionen bland annat mynnade ut i en betoning av djupinlärning och inre motivation – det vill säga förutsättningarna för det som bland annat Aristoteles kallade fronesis, praktisk klokhet eller omdömesförmåga. För att inte återuppfinna hjulet och för att lära sig av en lång bildningstradition kunde dagens diskussion vara mera öppen för tidigare forskning, inklusive centrala svenska idéhistoriker som Sven-Eric Liedman och Sverker Sörlin som bara kort figurerar i samlingen.
Hur och var?
För det andra, om man sedan lyckades få fram vissa aspekter som borde höra till dagens finländska eller finlandssvenska (allmän)bildning (typ demokratiska, digitala, ekologiska och det Ahlskog kallar ”identitetsutmanande” perspektiv), hur och var – i utbildning eller genom medierna – ska de presenteras så att alla eller de flesta kunde omfatta dem eller åtminstone vara medvetna om dem?
”Land skall med bildning byggas”, framhöll Stefan Löfven i ett tal häromåret och liknande åsikter får vi höra från både andra politiker och forskare i olika fack. Att mänskligheten och vår planet säkert mår bra av bildning är de flesta överens om. Som mina resonemang demonstrerar är Människans allsidiga bildning en tankeväckande helhet som gör att man gärna fortsätter begrunda dess viktiga ståndpunkter.
Ahlskog avslutar sin inledning så här: ”Vad anser du att bildning borde handla om idag?” Må diskussionen fortsätta.