Fartfyllt och lämpligt skruvat
Stjärnfalls nya föreställning engagerar till och med en impro-skeptiker.
Improklipp
Musik: Topi Korhonen. Ljus: Jyri Suominen. På scenen: Anja Bargum. Max Bremer, Fredrik Bruun, Niklas Häggblom, Åsa Nybo och Valo Sauri. Föreställning på teaterhuset Universum 18.11.
Många av de ståupp- och/eller poddkomiker som jag regelbundet följer tycks ha en lite snobbigt föraktfull inställning till improvisationskomedi, eller ”improv” som de fnyser åt på branschjargong.
Men om något av denna njugga attityd följt med mig in i salongen lyckas Stjärnfalls Improklipp snabbt spola bort mina fördomar. Formatet där fyra fortlöpande handlingsspår alternerar och ”tävlar” mot varandra lyckas effektivt locka fram ensemblens olika styrkor och en lättsam men välsmort energisk stämning håller ångan uppe också under mellanpartierna då vi väntar på nästa skrattsalva.
Lovande inledning
Efter att Åsa Nybo som antar den roterande rollen som MC förklarat reglerna får deltagarna Anja Bargum, Max Bremer, Fredrik Bruun, Niklas Häggblom och Valo Sauri turas om att axla manteln som regissör. Ledsagade av publiken får de sedan arrangera ett scenario för resten av ensemblen.
Den första sketchen är, lyckosamt nog, ett exempel på konceptet när det fungerar som bäst och får snabbt publik och skådespelare varma i kläderna.
Sauri och Bremer som den kreativt kroppsmodifierade Instagrammodellen ”Topi the Body” och hans massös/lite väl hängivna fan börjar från en solid grund av snabbanpassad men fungerande rolltolkning. De trappar upp absurditeten i jämn takt utan att genast falla för de lägst hängande frukterna.
Fungerande generationssamarbete
Under de vilt skiftande parallellhandlingarnas gång hinner vi beta av både lyckade och mindre lyckade koncept och idéer, men samtliga skådespelares styrkor hinner komma till sin rätt.
De äldre och mer rutinerade kan utnyttja hela spektrumet av sin erfarenhet för att skänka de mest absurda karaktärer och situationer en krydda av realism. Här blir min och av reaktionerna att döma flera andras favorit Niklas Häggblom och hans ålderstigna baron som stönande och grymtande bär sitt drama på darrande axlar ända in till målrakan.
Den yngre generationens nya perspektiv och vilja att tänja på gränser hindrar helheten från att kännas alltför konventionell och skapar tillfällen för genuin överraskning. Fredrik Bruuns mer sjuka humor och oräddhet för att utmana inte bara publikens utan också sina medskådespelares bekvämlighetszon skänker helheten en udd av oförutsägbarhet som hjälper till att upprätthålla åskådarens uppmärksamhet.
Friktion höjer komiken
Att konceptet leker med maktroller genom att deltagarna turvis placeras i regissörsstolen skänker leken en extra intressant dimension.
Det leder oundvikligen till att visioner ibland går i kors och friktion uppstår men då detta görs med glimten i ögat så förhöjer det rentav ibland den komiska effekten. Topi Korhonens flyhänt improviserade soundtrack på gitarr och elpiano fungerar för att ge stämning åt de mest varierande scener.
Medan andra genrer av dramatik kan hoppas på att lämna djupare bestående intryck också i en åskådare som sitter till synes oberörd på läktaren står och faller komedin på sin förmåga att väcka spontant publikengagemang. Improklipp-deltagarna lyckas snabbt och enkelt vinna över de modigare i publiken att bolla idéer med dem för att skapa scenarierna som får föreställningen att flyta på.
Men jag lyfter på hatten för dem för att de då ridån gått ner också lyckas få mig att komma över min sedvanliga aversion mot alla former av publikengagemang, utan att det ens krävts hjälp av något pausvin för att inspirera mig.