Landets första psykedeliska konferens ordnades vid ÅA
Hur kan psykedeliska upplevelser hjälpa människor med psykiska problem? Det var en av nyckelfrågorna under den vetenskapliga konferensen Psykedeelit 2021 i Åbo.
Nej, det finns inga lavalampor i auditoriet och inga Grateful Dead-låtar strömmar ur högtalarna.
Psykedeelit 2021 i Åbo är en normal akademisk konferens, även om ämnet – forskning i psykedeliska upplevelser och vilken roll psykedeliska substanser kan ha till exempel i behandlingen av psykiska problem – säkert fortfarande kan få en del att höja på ögonbrynen.
– Men inställningen har förändrats. För 15 år sedan var det radikalt att alls prata om sådant här. Nu ser vi nästan en hajp i medierna för forskningsfältet, säger Samuli Kangaslampi, forskare i mentalhälsopsykologi och ordförande för Föreningen för Psykedelisk Forskning i Finland.
Jussi Jylkkä, docent i psykologi vid Åbo Akademi, håller med.
– Den gyllene medelvägen vore bäst. Det finns trots allt psykologiska risker förenat med det här, säger Jylkkä.
Och tanken är verkligen inte att få folk att ta sig ut i skogen för att äta konstiga svampar, eller att bruka olagliga substanser, utan att diskutera ett område inom bland annat psykologi och medicin som har gjort en comeback på 2000-talet.
Kangaslampi säger att experimentell forskning som involverar människor ännu inte görs med psykedelika i Finland, till skillnad från bland annat i Sverige, Tyskland och Danmark.
– Internationellt har man kommit rätt långt. Psykedelika-assisterad terapi där man använder psilocybin vid depression kan finnas på marknaden inom några år. Det borde i princip inte finnas några hinder för sådan forskning i Finland heller, bara man får de nödvändiga etiska loven och finansiering.
Flera projekt är i planeringsstadiet även här, och det har överlag blivit lättare att få finansiering från stiftelser och offentliga instanser, säger Kangaslampi.
Är insikterna bara strunt?
Vad är det då som gör att psykedeliska substanser har potential att bidra till effektivare behandling av exempelvis djup depression?
En av de neurovetenskapliga förklaringarna är att psykedelika ökar kopplingarna mellan olika områden i hjärnan, vilket gör det möjligt för tankar att frigöra sig från gamla banor.
Men Jylkkä konstaterar samtidigt att de psykedeliska substansernas effekt verkar vara kopplad till de upplevelser de ger, och dessutom till hur starka upplevelserna är. Effekten bygger alltså inte bara på fysiologiska processer i hjärnan, utan på att personens medvetande och världsbild förändras.
Hur förhåller sig de här två nivåerna – den fysiologiska och den existentiella – till varandra? Är de olika sidor av samma mynt, eller åtskiljbara fenomen? Eller är psykedeliska upplevelser, där personen kanske får en stark känsla av att allt i universum är ett, bara en illusion?
Jylkkä och Kangaslampi säger att det här är en sak som debatteras mycket i den filosofiska forskningen kring psykedeliska upplevelser.
– Vilka upplevelser som folk rapporterar att de får är en vetenskaplig, empirisk fråga. De kanske upplever att de hittar ett grundfundament i tillvaron, till exempel att ”allt är medvetande”. Men sedan är det en filosofisk fråga om en del av de här insikterna stämmer, säger Jylkkä.
Han säger att filosofen Chris Letheby menar att människor når felaktiga ”sanningar” genom terapier där psykedelika används.
– Om det är så, så är det ett stort problem, säger Jylkkä.
Tröst vid dödsångest
Men om psykedelika-assisterad terapi biter på exempelvis depression, är det då ett problem ifall insikterna är en illusion?
– Det är frågan. Om mystiska upplevelser minskar på depression eller alkoholberoende, är det då värt risken att personen börjar tro till exempel på andevärlden? Det finns stora etiska frågor här, ifall man i en medicinsk kontext ger människor en substans som förändrar deras trossystem, säger Kangaslampi.
– Man måste titta på om det faktiskt är de stora, mystiska upplevelserna som har effekt, eller om effekten mer beror på insikter som man får om sig själv och sina närmaste. Eller om det vettigast att se upplevelserna som sidoeffekter av neurobiologiska fenomen.
Jylkkä säger att det förstås kan variera från person till person vad man tar fasta på i terapin.
– För någon som snart ska dö kan upplevelsen av att vi är som vågor i ett hav, där havet består trots att en våg bryts, vara väldigt betydelsefull om upplevelsen känns kärleksfull och trygg. Personen kan gå tillbaka till den känslan när hen har dödsångest. För någon annan kan det vara något annat. Alla hittar sin väg att behandla saker, liksom i andra terapiformer.
Om mystiska upplevelser minskar på depression eller alkoholberoende, är det då värt risken att personen börjar tro till exempel på andevärlden?
Samuli Kangaslampi