En stulen historia

”K anske är det så att de mentala såren efter att ha växt upp med apartheid, som James hade gjort, fortfarande sitter där så djupt, 27 år senare.” Så avslutade en svensk kollega sin krönika om en vardaglig händelse i Sydafrika.

Min egen tanke var: det är väl självklart att de mentala såren efter apartheid sitter kvar, det är ju under 30 år sedan det människorättsvidriga systemet som delade upp folk i sämre och bättre enligt hudfärg avskaffades. Sådana sår tror jag aldrig läker. Det gäller inte bara dem som växte upp med apartheid, det gäller dem som kommer efter likaså.

I Finland är vi åtminstone väl bekanta med trauman som går i arv, vi tampas fortfarande enligt min åsikt med ett kollektivt trauma från andra världskriget, även om det inte finns många kvar som stred för vårt land och småningom inte många som minns vardagen under kriget heller.

Varför är det så svårt att förstå att också andra människor lider av historiska trauman?

Koloniseringen av Afrika berättas ofta som de svartas historia – när den borde berättas som de vitas. Det blir tydligt när man till exempel slår upp vilket land som helst på Wikipedia. Vi testar – Angola.

Den andra meningen i artikeln berättar att Angola är världens näst största portugisisktalande land. Om historien får vi veta att området som i dag är Angola har bebotts sedan den äldre stenåldern, men sen blir historien kolonial. Angola som nationalstat har funnits sedan portugiserna koloniserade Angola. Under sektionen historia har två korta stycken tillägnats Angolas tid innan kolonialismen.

Angolas historia berättas som Portugals kolonialhistoria.

När Europa koloniserade Afrika fördes naturresurser bort från kontinenten. Det var resurser som direkt hjälpte Europa att nå den välfärd vi har i dag. Människor behandlades med brutalitet, torterades, mördades. Fängslades, förslavades, fördes bort. Kolonialismen hindrade den lokala ekonomiska och kulturella utvecklingen, förstörde gamla ekonomiska, sociala och politiska strukturer. Historien skrevs som civilisationens seger över vildarna.

Det djupa kollektiva trauma det orsakade är på många plan obehandlat.

Att Afrika fråntagits sin historia är tydligt också i materiella ting.

För ett år sedan besökte jag det nyöppnade nationalmuseet i Kinshasa i Demokratiska republiken Kongo.

På utsidan såg det modernt och stort ut, på insidan var det sorgligt. Etnografiska museet i Stockholm har mer kongolesisk historia än Kongos eget nationalmuseum.

Det senaste året har diskussionerna om att återbörda stulna föremål till Afrika gått heta. Många argumenterar emot, men allt fler för. I sin bok The Brutish Museums: The Benin Bronzes, Colonial Violence and Cultural Restitution, är Dan Hicks i det senare lägret. Hans åsikt är solklar: allt ska lämnas tillbaka.

Ett återlämnande fyller en dubbelfunktion. För det första är det en kulturell återbetalning till de koloniserade folken från de forna förtryckarna. Det ger dem ett sätt att både hylla och förstå sin egen historia bättre. Men det skulle också tvinga till exempel Storbritannien att se sin egen kolonialhistoria i vitögat och inse att så länge föremålen finns kvar hos dem handlar det inte om historia, utan om en fortsättning av koloniala attityder.

Det som boken – och diskussionen om återbördande överlag – fokuserar mest på är de så kallade Benin-bronserna. Det handlar om över tusen föremål som år 1897 stals av den brittiska kolonialarmén från palatset i huvudstaden i kungadömet Benin i dagens Nigeria.

Statyerna av brons, elfenben och järn finns utspridda på museer i väst.

Kungadömet Benin var en afrikansk civilisation långt innan européerna kom till Afrika, men Benin-bronserna har visats upp med en europeisk kontext och förundrat besökare med hur folk som var så "primitiva” kunde ha skapat sådan sofistikerad konst.

Bland dem som är emot en repatriering av föremålen är argumenten ofta bottnade i rasism och vit överlägsenhet. En tanke om att de afrikanska länderna inte är kapabla att ta hand om sina egna artefakter och att de bättre bevaras i europeiska museer ligger som en sunkig underton till debatten.

Hicks sågar den synen totalt genom att påpeka att kuratorerna som så hårt håller fast vid föremålen har ringa förståelse för deras ursprung, betydelse och kontext.

Västvärldens ovilja att se vikten av att återbörda historiska föremål är en direkt blindhet för det koloniala traumat.

Precis som alla människor har ett behov av att förstå sina rötter har också nationer och folk det. Och det börjar småningom skönjas en större förståelse för att det gäller också det så kallade globala syd.

År 2020 grundade Nigeria en oberoende institution som förhandlar direkt med västerländska museer. Nigeria har skickat en begäran till British Museum och bett dem återbörda historiska föremål. British Museum har kring 73 000 afrikanska föremål, men verkar än så länge ovilligt att återbörda dem.

I slutet av oktober blev Cambridge University den första brittiska institutionen att återbörda en av Benin-bronserna till Nigeria.

Under hösten har också Frankrikes president Emmanuel Macron bekräftat att 26 konstföremål kommer att återbördas till det moderna Benin. Föremålen stals av franska trupper från skattkammaren i kungariket Abomey år 1892.

Efter att ha beundrat föremålen konstaterade Macron att de afrikanska unga inte ska bli fråntagna möjligheten att ha tillgång till sin egen historia.

I den stora kontexten kan återbördande av några statyer ses som en liten sak för en kontinent på 1,3 miljarder människor. Men det handlar om så mycket mer. Det handlar om att skriva om historien och få med ett afrikanskt perspektiv. Att låta lejonet, inte jägaren, berätta hur jakten gick till.

Att hela ett trauma och lära sig om sitt förflutna kan ha en enorm effekt på ett folks självförtroende. Det självförtroendet kan å sin sida vara ett första steg mot att också börja hela de skadliga system som finns på kontinenten som ett arv efter kolonialismen.

”Västvärldens ovilja att se vikten av att återbörda historiska föremål är en direkt blindhet för det koloniala traumat.”

LISELOTT LINDSTRÖM är journalist i Afrika.