Triss i symfonier med olika tiders klassicistiska förtecken
RSO lyckades ypperligt under ledning av spanjoren Pablo Heras-Casado med tre symfonier på raken – både dramaturgiskt och estetiskt.
Radions symfoniorkester.
Dirigent: Pablo Heras-Casado. Haydn, Prokofjev, Stravinsky. Musikhuset 17.11.
Tre symfonier i följd; är det vettig programplanering? Tja, det kan det mycket väl vara om någon noga tänkt igenom vilka symfonier det handlar om och hur de förhåller sig till varandra. Det hade Radions symfoniorkesters programmakare gjort denna gång och helheten fungerade ypperligt på såväl det dramaturgiska som estetiska planet.
Efter Adès-festivalen satt det senaste vecka bra med en rejäl kontrast i form av Bachs samtliga Brandenburgkonserter och nu hade man av bara farten fortsatt från barocken till wienklassicismen och därifrån med ett rejält skutt ett och ett halvt sekel framåt till neoklassicismen.
Allt detta passar RSO-musikerna utomordentligt väl och när man dessutom, av allt att döma, hade en expert i genren på podiet förlänades Haydns festliga C-dursymfoni nr 97 just den schvungfulla drive, klangliga kärnfullhet och omsorg om detaljerna som den behöver för att komma till sin rätt.
Fyr och flamma
44-årige spanjoren Pablo Heras-Casado är en gammal RSObekanting, som funnit en på alla plan fungerande kommunikation med sina musiker, och om det var fyr och flamma över hans Haydn kan samma definitivt sägas om tolkningen av Prokofjevs så kallade Klassiska symfoni (1917).
Detta är dock ingen regelrätt nyklassicism, och heller ingen pastisch, utan enligt Prokofjev musik som Haydn kunnat skriva om han förflyttats drygt hundra år framåt i tiden. Oemotståndligt svängig och medryckande, med andra ord, och med tanke på att texturen är tekniskt betydligt knepigare än den låter kunde man bara beundra precisionen och finessen musikerna tacklade den med.
Stravinskys Symphony in C (1940) – den tredje av hans fyra symfonier – skrevs under hans livs tyngsta period, när han under ett halvt år förlorade sin ena dotter, hustru och mor. Av detta hörs dock inget i musiken, som är objektivt saklig, ömsom fundersam, ömsom uppsluppen och från början till slut livfullt neoklassisk in i märgen.
Heras-Casado hade full kontroll över den stundom intrikata rytmiken och fick, i fruktbart samarbete med de genomgående påpassliga musikerna, det även i övrigt inte helt lättbemästrade partituret att vibrera av energi, samtidigt som det enigmatiska slutackordet fick sin optimala gestaltning.